Marita Adamsson: Riksgränsen följer bäcken – men att hoppa över är väl ingen konst

Folk behöver inte komma från månen för att se förvånade ut när jag besvarar frågan vilken som är vår närmsta grannstad med ”Halden”. ”Men det är ju i Norge”, kan reaktionen bli, till och med från västsvenskar.

Ja, just det. Det är litet mer än två mil till Halden, bortemot nio till Uddevalla. Jag bor nästan i Norge och mina förfäder under medeltiden var del av Viken, det sammanhållna området kring Oslofjorden.

Strömstadsbor i allmänhet brukar kunna påvisa släktband över gränsen. Samarbete, samverkan och samhörighet mellan Bohuslän och de norska grannfylkena är självklara.

Därför har jag alltid uppskattat Svinesundskommitténs arbete för att sudda ut de hinder en riksgräns kan medföra – hur obetydlig den än är när den i landskapet bara betecknas med en oansenlig skylt på ett gärde, ”riksgränsen följer bäcken”.

I veckan stod jag i den grönskande trädgården bakom Rød Herregård i Halden med ett gäng väldigt engagerade deltagare i interregprojektet Gränsen som attraktion.

Det handlar om att samarbeta för att visa besökande turister vad som finns att se och uppleva i hela området, utan att göra halt vid gränsen. Och inte bara turister, för delen, utan också lokalbefolkningen, som bland andra Haldens turistchef Liv Lindskog påpekade.

När det gäller miljöfrågor brukar man ju alltsomoftast påpeka att sådant som föroreningar inte känner av gränser. Skräp flyter på både svenskt, norskt, internationellt och irländskt vatten. Luften är gemensam.

Men historia och landskap är också gemsamt gods, i Bohuslän och Østfold – och på alla möjliga andra håll. Jag har fotograferat turister i Tatrabergen, som tyckte det var ett häftigt motiv när ena parten stod i Polen och den andra i Slovakien. I Krokstrand gör man litet extra av sin simskola genom ett Fjordsim över Idefjorden – från Sverige till Norge och tillbaka (även om det ser ut att bli ett uppehåll i år).

Det finns samband mellan de berömda hällristningarna i Tanums världsarvsområde och den rika förekomsten av hällristningar i Østfold. Men hur ofta tänker man på Oldtidsveien när man tipsar besökare om att de absolut ska ta en tur till Vitlycke? Och är det självklart för alla i Strömstad att föreslå den kulturintresserade en dag i Gamlebyen i Fredrikstad?

Gränsprojektet märker upp förbindelselederna, på många sätt. Man behöver inte åka bil på Svinesundsbroarna för att få en storslagen naturupplevelse när man korsar gränsen. Man kan gå. Bohusleden slår här och där, bland annat i Krokstrand, följe med Kuststigen, som finns i hela Nordsjöområdet, till exempel på Seläter och på Hvaler. Och så finns ju pilgrimslederna mot Nidaros (Trondheim), som ibland sällar sig till Bohusledens orange och Kuststigens blå markeringar.

Viss förvirring om vad som är vad kan uppstå. Olavsleden över vår riksgräns är till exempel inte detsamma som den kända St Olavsleden mellan Selånger i Medelpad och Nidarosdomen. Men via vår led har man förbindelse med norska leder genom Gudbrandsdalen mot Trondheim, så visst har Haldens kommunalråd Thor Edqvist en poäng när han säger att leden från Rom via Bohuslän och Østfold borde kunna bli lika berömd som El Camino, den otroligt populära pilgrimsleden med slutpunkt i spanska Santiago de Compostela.

Nu handlar ju samarbete inte bara om utflykter och turism. Riksgränsen bör tänkas bort i alla sammanhang. På tidningen får vi bland propåer om att det är för litet känt att det finns högskoleutbildningar på dagspendelavstånd från Strömstad, inom högskolan i Østfold. Men hur är det med annan utbildning? Är det möjligt för nordbohuslänska ungdomar att gå gymnasiet i Halden?

För att nu inte tala om kulturen. Vi saknar sedan länge en riksteaterförening i StrömstadTanum. Men på Brygga Kultursal i Halden brukar norska Riksteatret spela. Vad skulle inte en gemensam förening som omfattar bägge riksteatrarnas utbud kunna innebära!