Marita Adamsson: Vi har en nästan glömd tradition av vård som omfattar hela människan

Under helgen som gick hade jag anledning att söka runt i utbudet av hälsohem. Jag stannade till vid Österåsens livsstilscenter utanför Sollefteå. Bilderna visar en vacker gul byggnad i naturskön omgivning, men det är annat som får mig att stanna på sidorna och läsa mera om Österåsen.

Hälsohemmet är Sveriges enda landstingsägda, en plats där Vård-Sverige sysslar med icke-farmakologisk behandling och sätter livsstilsfrågor i centrum. Det handlar om kost, fysisk aktivitet, stresshantering, natur- och kulturupplevelser. En vård, med andra ord, som tar hela människan med i beräkningen.

Att det sker just på Österåsen är intressant. Anläggningen har nämligen ett förflutet av just sådan vård. Den byggdes som sanatorium för vård av tuberkulossjuka och stod klar 1901. När tuberkulosen härjade som värst i Sverige fanns ingen effektiv bot. Det man kunde göra var att stimulera människans egen inneboende läkekraft genom ett liv med vila, mycket frisk luft, näringsrik mat, fysisk aktivitet i den omfattning patienten klarade utan att bli sämre, samt social och kulturell stimulans. Bio, kabaréer, studiemöjligheter och konserter, listan över sanatoriernas inslag av kultur i omvårdnaden kan göras lång. Att många av patienterna blev kvar långa tider skapade också sammanhållning, kunde ge vänskapsband för livet – även mellan dem som tillfrisknade och kunde lämna sanatoriet.

Det gjorde nu inte alla. Tuberkulosen låg vid skiftet mellan 1800- och 1900-tal bakom vart sjätte dödsfall i Sverige, och många blev sjuka som barn och unga. Inte förrän speciella antibiotika konstruerats på 40-50-talen fick man effektiv bot.

I dag är sanatorierna avvecklade och mycket av den vårdkultur som fanns där harv dolts i glömska. Att tbc inte längre utgör samma hot som förr är förstås fantastiskt – men man ska inte glömma att den också inlett en frammarsch, med former som är resistenta mot medicinerna. Och att den vårdform som växte fram på sanatorierna hamnat i skymundan för potenta läkemedel som kan stå för en quick fix är inte enbart av godo.

Det klart att man ska använda livräddande bakteriedödare, som antibiotika, när det behövs. Men inställningen att sjukdom och svaghet helst ska botas – eller döljas – effektivt med ett piller så att man sedan kan fortsätta livet likadant som förut är vansklig. Det har visat sig på senare tid, när den psykiska ohälsan blivit ett av de stora folkhälsohoten. Där, om någonstans, behövs det stora, omfamnande omhändertagandet som greppar hela människan med alla hennes behov av sömn, näringsrik mat, social samvaro, kulturell stimulans, någotsånär ren miljö och fysisk aktivitet. Österåsen är ett exempel på hur en sådan vårdtradition har fått leva tämligen obruten.

Andra sanatorier har gjort andra resor, biland liknande, ibland helt annorlunda. Apelvikens kustsanatorium i Varberg är i dag säte för ett spa-hotell som stolt förklarar sig föra vidare doktor Johan Severin Almers ”helande livsåskådning”. Men vårt närmaste sanatorium, i Svenshögen, har fått en tristare öde. Från att vara platsen där en alternativby skulle växa fram har byggnaderna efter stridigheter mest förfallit, även om de också gjort nytta som flyktingförläggning.

Också kurorter, som Strömstad och Gustafsberg utanför Uddevalla, har haft här inriktningen i sitt sätt att ta hand om besökare. Människor drack brunn, samlades till middagar och kulturupplevelser i vackra miljöer.

Det finns med andra ord en tradition, gamla kunskaper och erfarenheter av en helhetssyn på vad människan behöver för att värna sin hälsa och stå emot livets påfrestningar att anknyta till just här, när yogainstruktörerna på Sköna Bönor talar om ett holistiskt synsätt och behovet av att skapa harmoni genom kroppskännedom, mat och träning och vill locka stressade människor att pröva på olika former av yoga under den här helgen. Och de vill mer än så. De har kontakter med vårdcentralerna för att erbjuda program som omfattar kost, träning och avslappning som komplement till annan behandling.

Det är väl bara början till något? Jag ser framför mig hur till exempel äldreboenden på ett helt annat sätt än nu lägger vikt vid maten, kulturen, naturen, kroppskännedomen och rörelsen.

Att den vårdform som växte fram på sanatorierna hamnat i skymundan för potenta läkemedel som kan stå för en quick fix är inte enbart av godo