Tillverkar kostymer ute i skogen
Ute i Hällesmörk, längst ut vid Idefjorden, omringad av den täta barrskogen i Näsinge, döljer sig något unikt. Lars och Lily Gårdhagen driver härifrån företaget Gaardhagen & Kanaljen, som är inriktat på småskalig försäljning av exklusiva linneplagg och Pa
I Hällesmörk, idylliskt beläget vid Idefjorden, ligger Gaardhagen & Kanaljen. Paret Lars och Lily Gårdhagen tillverkar där exklusiva kostymer och skjortor som de säljer i liten skala.
Lars och Lily Gårdhagen har drivit företaget Gaardhagen och Kanaljen i åtta år, och flyttade för ett par år sedan till Hällesmörk utanför Näsinge. Här driver de företaget och tar emot kunderna.
Lars är designer och Lily är modekonsult. Sedan åtta år driver de företaget tillsammans.
För några år sedan, när de pendlat mellan Söderköping och Italien under en längre period, ville de hitta en ny plats att bo i Sverige och råkade hamna just här.
– Det här huset var det första vi tittade på, sedan tittade vi på 50 andra hus. Men det här huset fanns hela tiden kvar i minnet, berättar Lars.
Livet på Hällesmörk är en hel del annorlunda mot livet på den karibiska ön Isla de Margarita utanför Venezuelas kust, där Lily är uppväxt. Men hon berättar att den svenska naturen och lugnet skapar balans i hennes liv och att Hällesmörk är en perfekt plats för inspiration.
Hemma på gården finns ett showroom fyllt av linnekostymer, linneskjortor och Panamahattar. De flesta kunder som dyker upp för att prova, köpa eller beställa kläder kommer långväga – både inom riket och från grannländerna.
– I somras kom det några som hade seglat ända från Danmark, berättar de.
Lily, som har ett ursprung som danskoreograf, har jobbat i Italien inom afrokaribiska rytmer och dans. Hon jobbade med olika dansgrupper från Afrika, Latinamerika och Europa. Hon berättar att linneskjortor och linnekostymer är mycket uppskattade av dansare i de sydligare och varmare länderna, då tyget släpper igenom luft.
– Man känner sig fräschare, fast man är svettig, säger Lily.
Lars berättar att flera svenska artister beställt kläder av dem av just den anledningen, men att även människor som behöver skydda sig från solen sökt sig till företaget.
– Vi har haft många kunder med cancer, berättar Lily och syftar främst på hattarna.
Lars har en gedigen bakgrund, med 30 år inom linnebranschen. Han har varit agent åt en stor linnefabrik på Irland och för en av världens största linnefabriker belägen i nutida Vitryssland. Han har även drivit företaget Linnehuset med fem butiker i Stockholm. Men att arbeta med massproduktion har aldrig varit hans grej. Både han och Lily värnar om det småskaliga och tillsammans har de alltså drivit företaget i åtta år.
– Det har egentligen växt ur en hobby, säger Lars och berättar att han alltid varit intresserad av historiska plagg.
Han designar alla linnekostymer och skjortor själv, inspirerad av de klassiska förlagorna under tidigt 1900-tal. I jakten på att kunna skapa sina kläder har Lars rest runt i hela Europa och besökt alla linneväverier – de få som finns kvar.
Kläderna tillverkas till största del av lin från Normandie i Frankrike, som vävs till linnetyg på Nordirland. Kläderna tillverkas därefter på små familjeägda fabriker där man sytt kläder i generationer; skjortorna i Portugal och kostymerna i Italien. Många moment i tillverkningen görs för hand och även knapparna är gjorda av naturligt material, bland annat från en nöt som växer vid Amazonas och kallas Tagua.
Att väva linnet och sy kläderna i Sverige skulle aldrig vara ekonomiskt hållbart, menar Lars.
– När man producerar i sådan liten skala är det svårt att vara billigast eller miljövänligast.
– Man kan inte driva den här verksamheten för lönsamhet heller, utan som livspassion och man kan se till att hjälpa folk att få bättre betalt för sina jobb – att skapa bättre livsförhållanden och samtidigt värna hantverket.
Som ett annat hållbarhetsperspektiv berättar de att det inte krävs på långa vägar så mycket vatten för att framställa linnet som det gör för bomull.
– Om varje fransman skulle köpa en linneskjorta nästa gång de handlar så skulle Paris spara vattenförbrukning för ett helt år, berättar de.
Panamahattarna är en intressant historia i sig. Lars berättar att han precis som många andra trodde att hattillverkarna fanns kring Panama.
–Så jag började med att åka dit, men hittade inget så jag fick åka vidare.
Jakten förde honom slutligen till en stad uppe i Anderna i närheten av Cuenca i Ecuador. Hattens namn kommer från Kanalgrävarna i Panama och var ett rent solskydd. Guldgrävarna och andra personer som passerade kanalen såg dessa hattar och ville ha en egen hatt.
– Det gjordes världsutställningar och hattillverkarna i Ecuador var smarta för de delade ut gratishattar, förklarar Lars.
Under tidigt 1900-tal fick hatten ett så stort genomslag att det blev Ecuadors största exportvara. Idag finns bara en handfull personer kvar som kan tillverka en Super fino hatt från Montecristi och Lars och Lily har kontrakt med en av dem. Enligt Lars finns den bästa vävaren i en liten by vid kusten och han är kontrakterad av en amerikan. Priset för en sådan hatt är ofta tiotusentals dollar i USA.
Panamahattarna tillverkas av ett långt strå som kallas toquilla, som enbart växer i det subtropiska området kring Montecristi. Tillverkningen av en hatt kräver 150 moment och kan ta allt från några dagar och upp till flera år att tillverka.
– Men man ska veta att de här hattarna inte görs på heltid. De här människorna är jordbrukare i grunden, säger Lars.
Värdet bestäms i grader, utifrån hur många fibrer som ryms på en inch (2,54 centimeter). De hattar som håller högsta kvaliteten ska ha minst 40 fibrer per inch, och håller då grad 40.
Hattarna som Lars och Lily säljer har ett värde på mellan 600 kronor och upp till omkring 60 000 kronor.
– Men de dyraste har jag bara sålt två av på 15 år, säger Lars.
De säljer omkring 1 000 hattar om året och 2 000 skjortor samt 300 linnekostymer, men hoppas nu på att kunna öka försäljningen. Målet är att öppna en filial i Venezuela och få igång tillverkning av folkets lokala strandhattar. Och framför allt vill Lily kunna förverkliga sin dröm.
– Jag har en dröm om att öppna en skola för fattiga barn i Venezuela och att vi kan driva skolan genom vinsterna i företaget, så att barnen kan gå där gratis. Jag vill kunna ge dem ett hopp om framtiden, berättar Lily, som precis börjat studera till barnskötare.
Man kan inte driva den här verksamheten för lönsamhet, utan som livspassion
Lars Gårdhagen