Tala vuxet ur smärtan

Rabbinen står längt fram i synagogan. Bredvid honom hänger sedvanliga förhänget som avskärmar Torarullarna. Något allvarligt och finurligt leker över hans ansikte. ”I dag välkomnar jag fram var och en som har en anklagelse mot Gud. Kom fram, lätta lite på förlåten och tala ut din vrede i riktning mot bokrullarna. Därefter påbörjar vi sabbatsgudsjänsten.”

Ibland drabbar livets mörka nyanser oss. I veckan som gick begravde jag en 33 årig småbarnsmor. Varför? Det finns inga svar på den frågan. Men den som vill låta trons spröda planta växa även över karga vintersäsonger måste lära sig att tala vuxet med Gud. Ärligt. Naket. Okonstlat.

Rabbinens visdom uttrycker det psalmisten visste, och som gjort Psaltaren till en älskad bönbok under 3 000 år. Dina känslor talar alltid sant. Kanske inte alltid objektiva sanningar, men de uttrycker där du befinner dig nu och hur du upplever det. Och där de uttrycks i ärlighet skapas alltid en kontaktyta – människor emellan och med Gud.

Det finns en kategori av psalmer som är litanior, klagopsalmer. De kan vara mörka som synden, men oftast mynnar det ut i ett ”Du, Gud är mitt ljus och min frälsning”. Psalmisten hade förstått att Gud inte räds vårt mörker, utan vill att vi öser ut det inför honom. Då kan han, som känner det men som likväl är ljus, visa oss vägen till sin sårmärkte Son, han som smakade utanförskap, smärta och död – för att en gång torka varje tår och läka varje sår. Han är den gode Herden (Psalm 23). Din själs ankare.

” Psalmisten hade förstått att Gud inte räds vårt mörker, utan vill att vi öser ut det inför honom.