Lars Lerin: ”Saknar glöden i livet”
En utställning om Göteborgskoloristerna för tre år sedan fick Lars Lerin att lämna sitt Sandgrund i Karlstad för en sällsynt akvarellutställning i Stenungsund. Men med åldern har han ändå tappat en del av entusiasmen. – Ja, men jag är liksom avtrubbad tror jag, säger Lars Lerin.
Lars Lerin sitter ner och äter semla, med kniv och gaffel, och ser nästan påkommen ut vid vår ankomst. Det är fredag och han har precis hängt upp de runt 40 akvareller som utgör utställningen på Stenungsunds konsthall. På vernissagen dagen därpå ska en 400 meter lång kö ringla genom stan.
Bohuslän tar plats.
Det är måsar, kor och segelbåtar han målat ute på sitt sommarställe på Fläskö utanför Fjällbacka. Men också värmländska björkskogar, fiskebåtar på Lofoten, och en vit skåpbil i ett vintrigt Kiruna.
Vad betyder de här platserna för dig?
– Man fäster ju sig vid vissa ställen i livet, som jag gärna vill återkomma till.
Han beskriver barndomssomrarna i Fjällbacka och Hamburgsund som den bästa tiden i livet.
– Jag blev konfirmerad i Fjällbacka kyrka. Då fick jag låna min mormors kusins cykel och cykla mellan Hamburgsund och Fjällbacka varje dag. Det underbara landskapet är någonting som sitter i hjärtat.
– Just när man blir äldre blir det så viktigt tycker jag, med ursprunget, och ens förfäder som varit där.
Vilken är den röda tråden i utställningen?
– Det är väl ingen annan röd tråd mer än att det är jag helt enkelt.
Är du nervös?
– Nej, jag är inte nervös för jag är så apatisk.
För det har blivit en del utställningar genom åren. I Sverige, men också i Europa och USA. Till det en räcka böcker, tv-inspelningar med sina lärlingar i Karlstad, dokumentärfilm, sommaroch vinterprat i radion. Han är avspänd, vankar av och an i den lilla lokalen, beskriver sig själv som något ”avtrubbad”.
Förbipasserande kikar in
i utställningslokalen som är placerad på markplan i kulturhuset Fregatten.
– Det är ju synd, att man inte kan känna varken glädje eller bestörtning.
Känner du dig likgiltig?
– Nej, men om man tänker på hur det kändes när jag var yngre. Då var allting så starkt, alla känslor och så. Men nu blir ju allting liksom svagare. Men det är inte så ofta jag ställer ut nu.
Har du någon dröm du inte lyckats uppnå än?
– Nej, det har jag nog inte. Jag är ganska glad om livet kan få vara som det är nu. Ja, så att man inte dör till exempel, eller blir sjuk. Så att man får vara med om när barnen växer. Det är det som är viktigast.
Han återkommer till lugnet, om livet med familjen och närheten till skogen. En kontrast mot tidigare då han ”drack och levde rövare som bara den”. Han går till ateljén varje dag, några timmar på förmiddagen, några på eftermiddagen.
– Så är det. Men jag kan ju sakna liksom glöden i livet.
Du har ingen glöd i livet?
– Nej, det är lite mer insomnat, tyvärr.
Det låter ju jättetråkigt.
– Ja. Så är det att bli gammal.
Är du deprimerad?
– Nej, jag är inte deprimerad. Men man lever på ett annat sätt. Jag vill ha harmoni och en sinnesro. Om jag har det så är jag tacksam, och det tycker jag att jag har fått. Fast samtidigt är det med längtan och förälskelse och drömmar, det slocknar liksom med tiden. I alla fall har det gjort det för mig.
Lars Lerin återgår till sin semla.