Marita Adamsson: Nu behövs en påminnelse om gamla strävanden efter att ge alla människor en chans

Den här helgen är det regionval i delar av Italien. Inte så nästgårds kanske, men när jag hör rapporteringen slås jag än en gång av likheterna i strömningarna över i alla fall Europa, kanske världen.

I regionen Emilia Romagna i norra Italien visar opinionsmätningar på jämnt läge mellan vad som närmast kan kallas socialdemokrater (PD) och Lega, som brukar betecknas som högerpopulistiskt. Uppseendeväckande, eftersom just Emilia Romagna är ett gammalt vänsterfäste. Bilden av ett litet trött PD och ett Lega, där partiledaren Matteo Salvini tycks outtröttlig och hängiven biter sig fast. Den drar som ett streck under de reflektioner vi hört länge om att Socialdemokraterna uppfattas som ett gammalags parti utan förnyelsekraft

– i Sverige men också i flera andra länder, som Frankrike och Tyskland. Ställ bredvid detta Sverigedemokraternas framgångar, så är loopen tillbaka till Emilia Romagna fullbordad.

Där gör Lega och Salvini det lätt för sig genom att bland annat spela på människors oro inför invandring och med hjälp av den lansera enkla lösningar, som ett yttrande jag just hörde citeras, om att skötsamma invandrare som jobbar och betalar skatt är välkomna men folk som langar knark och våldtar ska ha enkel biljett tillbaka dit de kom ifrån. Det kan låta enkelt och logiskt. Men låter man sig inte ryckas med av retoriken och hänföras av tanken på att bringa ordning och reda med enkla ingrepp utan börjar ställa frågor om sammanhang är det inte lika enkelt längre. Verkligheten är sällan enkel.

I Sverige tampas vi ju då och då med problemet att man inte kan utvisa människor hur som helst, även om de begått brott. Internationella överenskommelser säger nämligen att man inte kan skicka iväg folk till länder där de riskerar till exempel dödsstraff eller tortyr. Och så bör man väl tänka ett varv över hur det kan komma sig att en person ägnar sig åt våld och narkotikabrott, framför allt över hur man skulle kunna förebygga att det händer?

Då behöver man fundera över sådant som hur utbildning, arbetsmarknad, integration och boende fungerar. Alltså sådant som troligen är avgörande faktorer bakom de enorma problem med gängkriminalitet och våld som växer sig allt större inte bara i Sverige utan också i flera andra länder. Slogans om enkelbiljetter med destination utanför landets gränser löser inte de problemen.

I Italien har en motrörelse bildats. ”Sardinerna” tycks dra lika stora skaror till torgen som Lega. De är partipolitiskt obundna, men vill ändra politikens tonläge samt motverka intolerans och främlingsfientlighet, drivna av en oro för att Italien återigen kan utvecklas i fascistisk riktning.

Att läsa hur dessa sardiner faktiskt lyckas få folk att stå packade som sardiner i manifestation för solidaritet i samhället känns befriande. Men antingen Sardinerna själva eller också något politiskt parti måste ju också fatta stafettpinnen i ett rejält grepp och föra den vidare in i just de svåra problemanalyserna och – förmodligen ännu svårare – förslagen till lösningar.

En plats där det skulle kunna ske är Emilia Romagna. Det finns en solid grund att stå på. Vi är en nog rätt många svenskar som hade barn på 70- 80- och 90-talen och minns Reggio Emilia-pedagogiken, Loris Malaguzzis befriande idéer om att låta varje barn utvecklas maximalt, få behålla alla sina uttrycksmöjligheter, de 100 språken, istället för att berövas 99 av dem.

Pedagogiken startade som ett motstånd mot fascism, pedagogerna ville börja med barnen för att plantera outplånliga demokratiska värderingar. Så var skulle ett motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet och budskap om orealistiskt enkla lösningar kunna växa fram om inte i Emilia Romagna?

Men det är förstås bara en plats av många. Det finns massor av andra som har liknande traditioner och historia av kamp för människors lika värde, för möjligheten för alla att utvecklas. Inte minst i Sverige. Men det verkar som om det krävs kraftfulla påminnelser om detta. I Italien. I Sverige. Överallt.

... Loris Malaguzzis befriande idéer om att låta varje barn utvecklas maximalt, få behålla alla sina uttrycksmöjligheter, de 100 språken ...