Jussi Björling är förebilden
Som barn drömde Rolf Säther om att kunna sjunga som Jussi Björling och han övade för kossorna i ladugården. Men det skulle dröja innan han tog ton inför publik. När han till slut gjorde det blev han så nervös att det svartnade för ögonen: – Att sjunga är
Porträttet: Följ med hem till Rolf Säther i Flöghult – sångaren från Husebo som började lyssna på Jussi Björling som barn. Det satte honom på det musikaliska spåret. Och nervositeten har släppt med åren, berättar han.
Sjunga är något som jag måste göra. Det är ett behov jag har, ett starkt behov. Ibland går jag ut på trappen och tar i för fullt. Det är klart att folk kan höra mig men det bryr jag mig inte om längre
Sedan den dag Rolf Säther såg dagens ljus för första gången har han bott på gården Husebo i Flöghult. Huset som han lever i uppfördes av farfar som var stenkontrollant på bygden. Han drömde om att ha en springbrunn i trädgården och fick hjälp av sin bror att anlägga en i svartgranit.
Den står kvar ännu, likaså den fruktträdgård som farmor och farfar planterade runt förra sekelskiftet. Där ryms över 60 äppelträd och nästan lika många plommonstammar.
Det skiljer 19 år mellan Rolf Säther och hans syster så hon hade hunnit flytta ifrån gården när han kom till jorden. Därför växte han upp som ensambarn med pappa Hugo och mamma Hildur.
– Jag var ensam mycket så det blev mest fantasilek med mina låtsaskompisar. Det tyckte jag om och jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Men det gjorde att jag blev ganska annorlunda jämfört med många, säger han.
Skolåren som väntade blev tuffa. Rolf Säther var ointresserad av sport men tvingades ändå att spela fotboll. Och skolkamraterna var inte särskilt vänligt sinnade mot pojken som mest drömde om att sjunga.
– I realskolan blev det bättre. Där åkte eleverna ut om de slogs.
Sina intressen närde han på gården med Jussi Björling som sin stora idol. Att prata om honom får fortfarande ögonen att lysa på den nu 75-årige Flöghultsbon. Inte nog med att Björling hade den klaraste rösten, han var också ödmjuk och stark som en oxe. Han kunde slå vad i armbrytning med Stockholms alla hamnarbetare för en kaffe och en macka, berättar Rolf Säther.
Pappa Hugo hade tre skivor med Jussi Björling och Rolf ville kunna sjunga som denne virtuos. Han övade för kossorna i ladugården och för mamma och pappa som tyckte att han hade gehör. Men någon annan sjöng han ogärna inför.
– Jag sjöng aldrig i skolan. Det var jag för blyg för men det var alla. Vi kunde visserligen sjunga tillsammans och det var inga problem, men det var mycket värre när alla kamrater stod och lyssnade.
Intresset för musik var rotat i familjen sedan länge. I slutet av 1800-talet gav Rolfs farfar ett spelverk med flera skivor till sin son. Senare inhandlade farfadern också en fonograf med vaxrullar som sägs ha kostat en hel årslön. Vid den tiden hade även sonen etablerat ett starkt musikintresse och skaffat sig den tidens värsting; en trattgrammofon.
– Hemma hörde jag så mycket vackra sånger som jag också ville sjunga. Så jag skaffade mig noter och en kompis till mig fick ackompanjera.
När Rolf Säther var 18 år gammal avled pappa Hugo hastigt och efter den dagen var det Rolf som fick sköta lantbruket ihop med mamma Hildur. Att han skulle bo kvar
på gården tvekade han aldrig inför, även om vuxenlivet stod för dörren.
– Jag funderade aldrig på att flytta härifrån. Här trivs jag bäst och för mig finns det inget bättre ställe.
Så småningom gjorde sig han och modern av med korna och istället riktade de in sig på spannmål. Sedermera övergick allt till skogsbruk med ett intilliggande sågverk som sidosyssla. Där tränade Rolf tyngdlyftning med ett svänghjul från en råoljemotor. På det lastade han på 50-kilos gödselsäckar och kanske gjorde det honom lika stark som Jussi Björling i sin krafts dagar. Men sången i honom, den sidan gav han aldrig uttryck för. Det skulle dröja till 26 års ålder.
– Då kunde jag inte hålla mig längre så jag ringde till körledaren i Skee kyrka. Han blev mycket glad för att jag ringde, vid den tiden var de visst bara fem stycken.
Hemma lyssnade Hildur med stora öron när Rolf kom hem och pratade om kören. Precis som sin son älskade hon att sjunga.
– Mamma brukade säga att hon hade kunnat sjunga om hon haft de chanserna. När jag började i kören sa hon att hon också gärna hade gjort det. Men då var hon 70 år och tyckte att hon var för gammal.
Att sjunga för andra med kören var inga problem för Rolf Säther men snart skulle han även göra soloframträdanden. Då sjöng han från läktaren i kyrkan utan att någon såg honom. Men nervositeten var ingalunda mild för det.
– Det svartnade för ögonen och surrade i huvudet. Jag tänkte att de snart skulle behöva köra iväg mig därifrån. Det borde inte vara så nervöst att sjunga när man aldrig gjort det tidigare eftersom man inte har så stora förväntningar på sig. Men jag var nervös, det höll i sig i många år. Att sjunga är nästan som att klä av sig naken.
Trots svartnandet för ögonen och surret i huvudet gav framförandet mersmak. Framöver sjöng han på över 150 begravningar och låtar som ”Var jag går i skogar, berg och dalar”, ”Blott en dag” och ”Tack, o Gud, att i din kyrka” sitter i ryggmärgen på honom. Begäret efter att sjunga liknar han vid alkoholism.
– Sjunga är något som jag måste göra. Det är ett behov jag har, ett starkt behov. Ibland går jag ut på trappen och tar i för fullt. Det är klart att folk kan höra mig men det bryr jag mig inte om längre.
I Frälsningsarméns kör sjunger han under mer ordnade former och fortfarande händer det att han gör soloframträdanden. Nervositeten har han fått bukt med numera.
– Efter alla år blir man van. Nu är det inget problem längre.
Gården Husebo är belägen vid sjön i vilken Rolf Säther brukade bada som barn. Nu har det dock vuxit upp mycket vass och bottnen är dyig. Men han pratar gärna om trädgårdens skönhet när fruktträdgården står i blom, när näckrosorna slagit ut och springbrunnen porlar. Då nyttjar han även badkaret i trädgården men så här års håller han sig mest inomhus.
Denna dag i februari har han tillbringat förmiddagen på Kaffedoppet i Strömstad. Dit brukar han åka för att äta frukost och när han ändå är inne stan tittar han förbi affären. Det gör han så ofta att han inte tycker sig behöva det kylskåp som står innanför dörren. Därför står hans mejerivaror i en rad på trappen ihop med en gryta torsk.
Ovanför spisen har han staplat ved som han med jämna mellanrum kastar in bland det som sprakar och glöder. Bredvid dörrkarmen hänger en kaffekvarn som numera inte maler några bönor. Den är utsliten sedan många år och tjänar numera sitt syfte genom elegansen. Köket är den plats i huset där Rolf Säther tillbringar sin mesta tid. Den här eftermiddagen blandas ljudet från regnet som slår mot fönstren med gökuret som tickar.
Förutom sju stycken bandspelare och kassettband i en meterhög trave ligger det en bibba handskrivna pappersark på köksbordet. Det är ett annat intresse som han närt sedan barnsben. Han skriver skräckhistorier och kriminalare som han säger. Ibland hämtar han inspiration ur sina mardrömmar.
– En gång drömde jag att jag kröp in i ett trångt gryt men när jag skulle krypa ut var det ännu trängre. Den drömmen gav upphov till en historia om en pyramid i Mexiko. Folk sa att de fick klaustrofobi när de läste den.
Skrev gjorde han redan som barn men det fick han inte samma uppmuntran för som han fick för sången.
– Inte ens mamma och pappa orkade lyssna på mina berättelser. Och min syster ville det inte heller.
Systern var bestämd i sin uppfattning om att Rolf saknade begåvning för skrivandet men det lyckades han runda i vuxen ålder. Då sa han att han läst en riktigt bra historia och att hon också borde göra det. Då hade han renskrivit texten på skrivmaskin och hon hyste inte den minsta aning om att det var Rolf som skrivit den. När hon läst färdigt sa hon att den var briljant.
Historien om pyramiden skickades in till Strömstads Tidning och publicerades i tre delar. Nu har det dock gått några år sedan han plockade fram bläckhornet.
– Det låser sig och jag får inte ur mig något. Men det hade jag gärna ägnat mig åt framöver, säger han.
Rolf Säther kastar in ett vedträ i spisen och reser sig ur fåtöljen. Utanför fönstret faller mörkret och det är dags för oss att lämna honom ifred med kassettbanden och alla stereoapparater. Kanske kommer mangårdsbyggnaden på Husebo strax att fyllas med toner av husgudarna Luciano Pavarotti, Enrico Caruso eller Benjamin Gigli.
– Vem det blir beror på mitt humör, säger Rolf Säther med sitt drömska leende.