Ett sönt konstitt vär som de ä

Ett sönt konstitt vär som de ä. Ve ä jo mett ti vintermon, men jaggu vara lint ida. Ja tykkte atter de dröb tå taget, men de va nokk bare inbilling.

Mali hade kauva sa tor stråbommen a sadd ve kjökkenbolet. – Hössen ära medda? fröuva ja. – Om du kunne slutte me den snarkinge di, sö skulle da vort bra, sa Mali a greb en hauvdelös köpp.

– Ja kanche får lägge ma ti lellekammarn, sa ja.

– De hade vort e sellebod, sa Mali. Men ja ligar sö gött a ligge ti skoppa di.

– Om väret ä som ida te morran, sö kommer jag nokk a fare te Tjänserömösen, sa ja a strög på en kagebedde.

– Ha är fö nogge a se där a? fröuva Mali.

– Örspell, sa ja. Öern ä i fartte no sö.

– Kan de väre nogge a se på? lura Mali på a skar opp en bedde ost.

– Jo, sa ja de ä jaggu spännanes a se hössen örtöppane anturar sa fö honene.

– Tänk om de kallar kunne läre dår lett tå döm dyre, sö rolett ve honer kunne få då, sa Mali a reste sa fö a lägge in ett veträ i spisen.

– Jo,jo de ligger nogge i de, sa ja, a vrängte storvästen och axlane.

– Hörre skau hän no a? fröuva Mali.

– Ja ska måge unna lett kram snö, sa ja, asse ska ja skäre lett hakkels. Vara nogge mer du velle?

– Naaj, sa Mali, men ja tykkes du har blett sö urole de siste.

– Blinte narvös fö ma du Mali, sa ja, sköd du dett sö sköder ja mett!