Lars Bäckström: Rasism är som ogräs
Den 27 januari är ingen dag att fira, men en dag att minnas. Den dagen befriade Stalins röda armé fångarna i Auschwitz. Vi ska också alltid minnas att Stalin var en diktator som kastade miljoner i fångläger. All historia är viktig.
I Sverige fördes kampen mot nazismen med penna, trycksvärta och opinionsbildning. En av dem var Torgny Segerstedt. Han var verksam på den liberala tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han skrev otaliga artiklar med kritik mot Hitlertyskland och svenska eftergifter till nazisterna. Det fanns också andra tidningar, som var antinazistiska som Ture Nermans, Trots Allt och kommunisternas Ny Dag. Segerstedt var dock den mest kände.
Segerstedt hade och fick rätt. Men han fick betala ett pris. Segerstedt stod på nazisternas dödslista. Hans artiklar censurerades eller förbjöds av regeringen och dess myndigheter otaliga gånger
Segerstedt gick bort våren 1945, strax innan Hitlertyskland krossades. När lägren befriades kom vidrigheterna i dagen. Det var massutrotningen av judar. Det var också av romer, homosexuella och personer med funktionshinder. Alla som nazisterna såg som mindervärdiga.
Vi vill tro att detta aldrig kan hända igen. Men samma tankegods som nazisterna hade fanns före dem och det lever tyvärr. Därför bildades Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne. Jag har förmånen att vara med i styrelsen. Det finns också en vänförening där man kan bli medlem. Vi arbetar för att hedra minnet av dem som gjorde motstånd och stärka dem som gör motstånd i dag. Förra året gav stiftelsen priset Torgny Segerstedts frihetspenna till Hédi Fried. Hon är 95 år, en av överlevarna från Förintelsen.
Stiftelsen och vänföreningen informerar och utbildar bland annat lärare och elever om nazismen och antisemitismen då och nu. Du kan göra en insats genom att bli medlem i vänföreningen. Den har en hemsida, torgnysegerstedt.se.
I dagens Sverige är dock inte nazismen det största hotet mot Sveriges judar. Antisemitism dyker nu upp i nya former. Vi har sett det genom attacker mot judar från radikala islamister. Vi har sett det i både Malmö och Göteborg. I Göteborg kastade några aktivister en brandbomb mot synagogan.
I dagarna har många sett tv-serien ”Kalifat”. Nästan inga svenska muslimer är våldsbejakande radikala islamister. Men de finns, en del har också helsvensk bakgrund. Expressen har nyligen avslöjat en del av dem. Vi vet att Sverige är det land som till sin folkmängd haft flest personer som rest till Syrien och Irak för att slåss för det vi kallar IS.
Det är legitimt att kritisera staten Israels politik mot palestinierna och Trumps så kallade fredsplan. Men vi måste vara vaksamma på risken att kritiken går över i antisemitism. Vi måste bekämpa dem som blandar ihop antisionism med antisemitism.
Det fanns en tid när nazisterna försökte få fäste i Bohuslän. SS-folk var i Brastad och påstod att hällristningarna visade att detta var ariernas urhem. Nazisten Lundehäll verkade på Orust. De har försökt igen i Kungälv. Men demokratin har vunnit.
Rädslan för det främmande är svårare. Så sent som på 50-talet sa bondeförbundaren (centerpartisten) och tidigare statsrådet Rubbestad från Dalsland, i en riksdagsdebatt, att Sverige inte borde vara med i FN-organet UNESCO. Det kunde enligt Rubbestad leda till oönskad invandring av ”negrer och japaner”. Sverige har nått längre i dag.
Men rasismen och antisemitismen dyker nu upp i nya kläder. Antisemitism och rasism är som ogräs. De kommer att växa så snart vi inte rensar.