Pelargonodlaren i Krokstrand mellan stort och smått
Den som färdas mot Krokstrand hittar skylten strax bortom kyrkan: Krokstrands blommor. För i Krokstrand finns inte bara sten. I Gamla prästgården finns pelargonier också. I mängder.
Hur det kom sig att Hanna Olausson snöade in på pelargonier är väl inte helt klarlagt. Men hennes mamma samlar också på dem. Då och då gör de en resa tillsammans för att köpa nya varianter.
– I vår åker vi till Tungelsta till en person som har både nyrotade och större plantor att sälja. Jag ska inventera nu vad jag har förlorat i vinter, berättar hon.
– Man kan ju handla på nätet, men det är som att köpa grisen i säcken.
Här i det stora gula huset, maken Martins föräldrahem, har hon kanske 120 olika sorters pelargonier.
– Inte jättestort för att vara samlare, säger hon.
Men nere i källaren, där skyddslingarna övervintrar med tillfört ljus och tillräcklig värme, är det trångt. ”Pelargondjungel”, tycker fotografen som får trixa sig varsamt fram.
Det här med plats är en knäckfråga. Odling kräver utrymme, både fysiskt och i kalendern.
Sedan 2017 har hon satsat på försäljning av plantor, framför allt av pelargonier men också av grönsaksplantor, som tomater och gurka. Det har gått bra.
– Det jag satte ut i växthuset försvann på en helg. Det blev en rejäl ökning av antalet kunder förra året.
Många har hittat hit till gårdsförsäljningen, andra har funnit hennes pelargonier lokalt här på Stenhuggarfestivalen – eller inne i Strömstad. Hon är återkommande försäljare på den årliga trädgårdsmarknaden på Friluftsmuseet och hon har synts på marknaden även i
Strömstad shoppingcenter.
Men att arbeta i större skala när plantor ska flyttas mellan bostadshus, källare och mindre sommarväxthus i trädgården blir för tungrott.
– Har man bara kallväxthus blir det mycket jobb, konstaterar hon.
Därför står tillvaron just nu och väger och även om hon medger att kliar i fingrarna tar hon en paus från det aktiva säljandet medan hon funderar: Utvidga – eller krympa. Det är frågan.
Utvidga skulle innebära att skaffa ett stort växthus, där allt från frösådder till övervintrande plantor kan samlas och trivas året om. Det kostar och hon undersöker möjligheterna. Att krympa innebär att backa tillbaka till ett hobbystadium.
Hon och maken Martin har bott i
Gamla prästgården sedan 2011. Det har på något sätt alltid känts som att han är den som skulle ta över efter föräldrarna, säger hon, själv bördig från Kampetorp i Skee.
De tillhör den unga generationen i Krokstrand, med tre barn på Mellegårdens skola. Kompisarna är spridda och det blir, som för alla i glesbygd, mycket körande hit och dit. Själv pendlar Hanna också några dagar i veckan till jobb på Sportshopen i Grebbestad.
– Det blir mycket körande, men det får man räkna med när man bor så här, säger hon.
Den som vill bo här är villig att betala ett pris i form av mycket bilkörning och flera bilar i hushållet, men inte bara de äldre märker av att återväxten i form av unga permanentboende familjer inte är den bästa.
– Jag har ju inte växt upp här och har inte koll på allt, men tyvärr känns det som att det kan dö ut, säger Hanna.
– Men till Flöghult har folk flyttat in. Det märks i förskolan.
Vad kan man göra för att säkra framtiden?
Hon tvekar. Lösningen är inte enkel.
– Folk har så mycket mindre tid för sådant som föreningar nu för tiden, säger hon.
Men här i familjen finns föreningsengagemang också, Martin är ordförande i Kis, Krokstrands idrottssällskap, med anor tillaka till stenhuggarepoken.