Här fann hon sin plats

Mi­mi Nga­lu­la Be­lon­da väx­te upp i Kon­go un­der pre­si­dent Mo­butu Se­se Se­ko sty­re. Dik­ta­tu­ren och kri­get till trots har hon go­da min­nen från sin barn­dom, men som vux­en tving­a­des hon ta fle­ra om­väl­van­de be­slut som gjor­de att hon ef­ter 20 år som flyk­ting i An­go

Strömstads Tidning - - Sidan 1 - Lin­da Smith lin­[email protected] 0526-624 06

Hon väx­te upp i dik­ta­tu­rens och kri­gets Kon­go. Ef­ter 20 år som flyk­ting ham­na­de hon till slut i Strömstad, där hon kän­ner att hon fun­nit sin plats i li­vet. Nu prak­ti­se­rar hon på kom­mun­cent­ret i Strömstads stads­hus.

Mi­mi Nga­lu­la Be­lon­da, 41 år, kom­mer ur­sprung­li­gen från Kon­go, men lev­de 20 år som flyk­ting i grann­lan­det An­go­la in­nan hon i no­vem­ber 2018 kom till Strömstad som kvot­flykt­ning. Nu har hon en prak­tik­plats på kom­mun­cent­ret och ser hopp­fullt på fram­ti­den.

Det liv man kanske fö­re­stäl­ler sig i det dik­ta­tur­styr­da och krigs­här­ja­de Kon­go stäm­mer in­te in på det Mi­mi Nga­lu­la Be­lon­da be­skri­ver när hon be­rät­tar om sin upp­växt un­der 1970- och 80-ta­len.

– Det var ett lyck­ligt liv, sä­ger hon. Hen­nes far var mi­li­tär och job­ba­de nä­ra ge­ne­ra­len. Job­bet in­ne­bar att fa­mil­jen of­ta fick flyt­ta, men det Mi­mi be­skri­ver ver­kar långt ifrån mi­sär. I sto­ra hus bod­de hon och hen­nes el­va ku­si­ner med fa­mil­jer till­sam­mans.

– Fast vi sä­ger in­te ku­si­ner ut­an al­la är brö­der och syst­rar. Poj­kar­na bod­de på ena si­dan av hu­set och flic­kor­na på and­ra si­dan, men vi åt till­sam­mans al­li­hop.

Men vid si­dan av det in­bör­des fi­na fa­mil­je­li­vet fanns en an­nan verk­lig­het. Mo­butus dik­ta­tur be­grän­sa­de li­vet för Kongos in­vå­na­re och det var in­te helt okom­pli­ce­rat att job­ba som sol­dat. Mi­mis far or­ka­de in­te fort­sät­ta som sol­dat och be­stäm­de sig till slut att fly till grann­lan­det An­go­la. Kvar blev Mi­mi, hen­nes två brö­der och de­ras mam­ma, som gif­te om sig.

Brö­der­na job­ba­de för un­der­rät­tel­se­tjäns­ten och Mi­mi gick i sko­lan. Men när kon­flik­ter­na väx­te mel­lan ena bro­dern och de­ras styv­far, be­stäm­de sig brö­der­na för att ock­så fly till An­go­la. Mi­mi som då var 19 år ha­de hun­nit stu­de­ra ett år på uni­ver­si­te­tet. Hon be­slöt sig för att föl­ja med si­na brö­der.

I An­go­la vän­ta­de ett tufft liv som flyk­ting­ar. Mi­mi bod­de ihop med si­na brö­der, tills hon fann kär­le­ken i Alain Ko­pel Mu­sen­g­e­le. Han är fort­fa­ran­de kvar i An­go­la och job­bar som ko­or­di­na­tor på ett flyk­ting­cen­ter.

– I de­cem­ber åk­te jag till An­go­la och träf­fa­de ho­nom, för förs­ta gång­en se­dan jag kom till Sve­ri­ge, be­rät­tar Mi­mi.

I näs­tan 20 år lev­de Mi­mi som flyk­ting i An­go­la och möj­lig­he­ter­na till ar­be­te var yt­terst be­grän­sa­de. De fles­ta för­sörj­de sig med för­sälj­ning på lo­ka­la mark­na­der.

– Det finns de som stu­de­rar på uni­ver­si­tet men de får in­te jobb. Fö­re­ta­gen vå­gar in­te an­stäl­la flyk­ting­ar.

Själv lyc­ka­des hon få upp­drag för en ka­tolsk för­e­ning, som or­ga­ni­se­ra­des av UNHCR, FN:s flyk­ting­or­gan, vars upp­gift är att vär­na flyk­ting­ars

Jag kom till ett land som var så mörkt och kallt men jag tänk­te att jag vän­jer mig

rät­tig­he­ter. Mi­mi be­rät­tar att hon såg till att flyk­ting­ar fick gå oli­ka kur­ser och där­ef­ter se till att de för­val­ta­de si­na kun­ska­per ge­nom att till­ver­ka och säl­ja pro­duk­ter på mark­na­der­na.

– De kun­de lä­ra sig allt möj­ligt, ba­ka, la­ga mat och sy.

2012 an­sök­te Mi­mi om att få kom­ma till ett an­nat land och i no­vem­ber 2018 blev hon ut­vald att få kom­ma till Sve­ri­ge som kvot­flykt­ning. Hon

fick di­rekt pla­ce­ring i Strömstad. Att kom­ma från det 35-gra­di­ga och so­li­ga An­go­la till ett ky­ligt no­vem­ber­mörkt Sve­ri­ge blev en stor kon­trast.

– Det var kons­tigt. Jag kom till ett land som var så mörkt och kallt men jag tänk­te att jag vän­jer mig. Jag har vant mig li­te. Men jag tyc­ker det är kons­tigt med so­len, att den finns där men in­te vär­mer.

Hen­nes sam­bo och hen­nes halv­sys­ter, som bor kvar i Kon­go är de en­da när­stå­en­de Mi­mi har kon­takt med i dag. Hen­nes för­äld­rar har gått bort och li­kaså hen­nes ena bror. Hon be­rät­tar att brö­der­na åter­vän­de till Kon­go för någ­ra år se­dan när Mo­butus ef­ter­trä­da­re, Lau­rent Ka­bi­las son, Jo­seph Ka­bi­la, ha­de ta­git över mak­ten.

– Någ­ra kom­pi­sar ha­de sagt till dem att de kun­de kom­ma till­ba­ka till Kon­go, för att det var en ny pre­si­dent och ing­et skul­le hän­da dem.

Men san­ning­en blev en an­nan. Det dröj­de in­te länge för­rän bå­da brö­der­na fängs­la­des.

– Min ena bror dog i fäng­el­set och min and­ra bror lyc­ka­des fly, men jag vet in­te var han är.

Trots den to­ta­la en­sam­he­ten som in­fann sig när hon kom till Sve­ri­ge så ång­rar hon in­te sitt be­slut.

– Jag ser det här som en and­ra chans. Här finns det en fram­tid. Det är klart att hem­ma all­tid är bäst, men i Kon­go kan man in­te gö­ra som man vill. Där vet man in­te vad som hän­der i mor­gon. Kanske kan jag åter­vän­da en vac­ker dag om vi får en ny pre­si­dent och det in­te läng­re är krig.

Hon trivs i Strömstad och tror sig ha fun­nit sin per­ma­nen­ta plats i Sve­ri­ge.

– Jag har va­rit i Stock­holm och i Uppsa­la, men jag kän­ner att jag vill stan­na kvar i Strömstad. Det kanske är för att jag kom hit di­rekt. Det är lugnt och skönt här och jag tyc­ker om att det är nä­ra ha­vet.

– Om jag ha­de min sam­bo här så ha­de det va­rit pa­ra­di­set. All­ting är bra ut­om det kal­la väd­ret, sä­ger hon och skrat­tar till.

Hon be­rät­tar att det finns någ­ra kvin­nor från Kon­go som bor i Strömstad, men att ing­en av dem ta­lar sam­ma di­a­lekt som Mi­mi – tchi­lu­ba – på Kongos eg­na språk Linga­la.

– Det är kons­tigt. Vi kom­mer al­la från Kon­go, men vi har oli­ka di­a­lekt så vi mås­te pra­ta på svens­ka, sä­ger Mi­mi och me­nar att språ­ket blir en bar­riär till att kom­ma varand­ra när­ma­re

Där­e­mot finns det någ­ra and­ra kvin­nor i Strömstad som kom­mer från and­ra län­der i Afri­ka och som al­la har frans­kan som ge­men­samt språk och i dem har hon fun­nit nä­ra vän­ner.

– Vi träf­fas på hel­gen och vi har kul ihop, men i bör­jan när jag in­te ha­de vän­ner var det svårt.

Se­dan sep­tem­ber har hon prak­tik­plats på kom­mun­cent­ret. Här ska hon va­ra un­der ett års tid. Hen­nes främs­ta för­hopp­ning är att få myc­ket öv­ning i det svens­ka språ­ket så att hon kan ta sig vi­da­re från SFI grund till näs­ta ni­vå och skaf­fa gym­na­si­e­kom­pe­tens.

– Jag tyc­ker det är svårt med i och på. Jag sä­ger ”i bor­det” och de sä­ger till mig, ”nej det he­ter på bor­det” och jag sä­ger ”på hu­set” och de sä­ger, ”nej det he­ter i hu­set”, be­rät­tar hon och skrat­tar.

Hen­nes mål är att lä­sa en hög­sko­le­ut­bild­ning in­om eko­no­mi och hop­pas att hon om fem år har full­fört si­na hög­sko­lestu­di­er och har en an­ställ­ning. Hon läng­tar även ef­ter barn och hop­pas där­för på nå­got sätt få hit sin äls­ka­de.

– Men Mi­gra­tions­ver­ket sä­ger att jag mås­te ha fast jobb och bra eko­no­mi för att han ska kun­na få vi­sum som an­hö­rig.

Hen­nes öns­kan är ock­så att få hit sin halv­sys­ter, som le­ver en­sam med tre barn i Kon­go.

– Jag skul­le öns­ka att vi kun­de bo till­sam­mans så att jag kun­de hjäl­pa hen­ne.

Bild: Lin­da Smith

Is­maël Ka­ne från Bur­ki­na Fa­so har va­rit i Sve­ri­ge i sju må­na­der. Mi­mi har ta­git på sig rol­len att va­ra flyk­tinggui­de åt ho­nom.

Mi­mi trivs bra med sin prak­tik­plats på kom­mun­cent­ret då det ut­ma­nar hen­ne till att an­vän­da svens­ka språ­ket.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.