Ge­ne­ra­tio­ner­na väx­er i Krok­strand

Året var 1983. Le­na Arulf flyt­ta­de från Röds­höj­den i Strömstad till Krok­strand. In i ett öde­hus ut­an vat­ten och av­lopp, med rut­tet golv men föns­ter med gott vir­ke. Med hen­ne flyt­ta­de de två sö­ner­na, tre och ett år gam­la.

Strömstads Tidning - - Sidan 1 - Ma­ri­ta Adams­son ma­ri­ta.adams­son@st­nb.se 0526-624 02

Släk­ten Arulf har sla­git rot i Krok­strand. Tid­ning­en kom på be­sök för att pra­ta histo­ria, ge­ne­ra­tions­skif­ten och sam­man­håll­ning: ”Vi trivs bra och har fått en um­gäng­eskrets. Men det blir in­te sam­ma liv som ni lev­de.”

I dag är hu­set ett väl in­bott hem och be­kväm­lig­he­ter­na har steg för steg gjort en­tré. Bra­san flam­mar och barn­bar­nen ba­dar. Mor­mors sto­ra bad­kar med in­byggd vär­me är po­pu­lärt.

Då, för snart 37 år se­dan, ba­da­des det i Kung­ens bad­kar– det vill sä­ga från bad­ste­nar i sjön vid vä­gens slut, där Karl XII sägs ha ta­git si­na bad un­der 1700-ta­lets krigs­tåg i gräns­trak­ter­na. I Le­nas hus fanns ju in­te vat­ten.

– Kons­tigt att ing­en hind­ra­de mig, sä­ger hon nu och tilläg­ger snabbt:

– Men jag var väl så en­ve­ten... Röds­höj­den kän­des för trångt och hon le­ta­de hus ihop med en kom­pis. – Vi tänk­te oss ett mi­ni­kol­lek­tiv. Hu­set i Krok­strand kos­ta­de 35.000, över­kom­ligt även för den fat­ti­ge. Och Le­na kän­de re­dan en del av ny­byg­gar­na i Krok­strand. De de­la­de en grön våg, en am­bi­tion att kla­ra sig själ­va och att hjäl­pas åt. Krok­strands­fol­ket ha­de ba­dat hos Le­na i den mo­der­na lä­gen­he­ten på Röds­höj­den och när hon flyt­tat hän­de det titt som tätt att hon fann en hjälp­sam vän ut­an­för som högg ved.

Ef­ter­hand be­höv­des en snic­ka­re. An­ders An­ders­son kom – kär­lek upp­stod och han blev kvar. Den­na ef­ter­mid­dag är han på väg till sim­hal­len i Strömstad med gran­nar­na, pre­cis som var­je mån­dag. En av dem är ka­kel­ugns­ma­ka­ren Pon­tus Sjö­ström.

– Jag träf­fa­de Pon­tus på en par­ke­rings­plats när jag höll på att flyt­ta och han hjälp­te mig att lyf­ta in sa­ker i bi­len. Så blev han tvung­en att föl­ja med och hjäl­pa mig att las­ta ur. Han blev för­tjust i Krok­strand, be­rät­tar Le­na.

De fles­ta kän­ner varand­ra här och har levt nä­ra varand­ra. Un­der en tid ord­na­des barnom­sor­gen ge­nom att fa­mil­jer­na byt­te barn med varand­ra, in­te or­ga­ni­se­rat ut­an upp­gjort vec­ka för vec­ka. Men Le­na Arulf har ock­så va­rit kom­mu­nal dag­barn­vår­da­re och dot­tern Elin Arulf, upp­växt här i hu­set med fy­ra sys­kon och många dag­barn, sä­ger att hon som barn för det mesta var här hem­ma. – Al­la barn i byn var här.

– Jag viss­te in­te myc­ket an­nat. Vi följ­de säl­lan med in till stan. Jag viss­te in­te myc­ket om Strömstad när jag bör­ja­de hög­sta­di­et.

Hon hop­pa­de av sko­lan in­nan gym­na­si­et var över och flyt­ta­de som 19-åring med pojk­vän­nen till Stenungsun­d. Men ti­den där blev in­te lång.

– Jag blev gra­vid och då vill jag va­ra hem­ma i trygg­het, nä­ra mam­ma och pap­pa.

Det slum­pa­de sig så lyck­ligt att en lä­gen­het var le­dig i hu­set in­till Fol­kets Hus, så hon och pojk­vän­nen Joc­ke flyt­ta­de hit. Så små­ning­om köp­te de ett hus på Björ­neröd.

Joc­ke kom till Krok­strand förs­ta gång­en till den sto­ra le­gen­da­ris­ka Krok­strands­fes­ti­va­len, som loc­ka­de sto­ra be­sö­kars­ka­ror. Nu­me­ra finns den mind­re Kroks­fes­ten, och när det är dags för den dras många med röt­ter i byn hemåt.

Elins och Joc­kes barn har hun­nit bli fy­ra och de har många kom­pi­sar på Björ­neröd. Nam­nen drop­par snabbt när de ska hjäl­pa mam­ma att räk­na in dem. Här är bra att bo, sä­ger Wi­li­am, äldst med si­na 11 1/2 år.

Ro­li­gast på för­sko­lan är att ri­ta, sä­ger Lo­va, som en­ligt mam­ma och mor­mor ri­tar mest he­la ti­den. – Jag gil­lar att cyk­la, sä­ger Fre­ja. – Vi trivs bra och har fått en um­gäng­eskrets. Men det blir in­te sam­ma liv som ni lev­de, sä­ger Elin till Le­na.

Det hand­lar om tid. Vid det har la­get har den bil­den må­lats upp fram­för mig fle­ra gång­en vid oli­ka bord i Krok­strand: Den yng­re ge­ne­ra­tio­nen ar­be­tar me­ra bor­ta från hem­met, har mind­re kraft och tid

Man vill så myc­ket. Jag skul­le öns­ka att det kun­de bli mer som det var förr med för­e­nings­liv och fler som en­ga­ge­ra­de sig,

Elin Arulf

att läg­ga på för­e­nings­liv. Me­dan de äld­re val­de att in­te yr­kes­ar­be­ta full tid har de yng­re svårt att få eko­no­min att gå ihop ut­an hel­tids­jobb.

Just nu job­bar Joc­ke i Gö­te­borg och vec­ko­pend­lar. Elin läm­nar de yngs­ta bar­nen på för­sko­lan Vild­kot­ten i Flög­hult kvart över sex, åker till sitt jobb på Sys­tem­bo­la­get i Strömstad och häm­tar dem igen kloc­kan fem på ef­ter­mid­da­gen.

– Man vill så myc­ket. Jag skul­le öns­ka att det kun­de bli mer som det var förr med för­e­nings­liv och fler som en­ga­ge­ra­de sig, men det finns ing­en ener­gi kvar ef­ter job­bet.

– Al­la öns­kar sig me­ra tid, men peng­ar­na räc­ker in­te.

Än­då för­sö­ker de. Många för­äld­rar en­ga­ge­rar sig i Kis, Krok­strand id­rotts­säll­skap. Elin är med i sty­rel­sen för Fol­kets Hus-för­e­ning­en, där Le­na är ord­fö­ran­de. På de­ras ge­men­sam­ma pro­gram i det­ta nu står att skri­va verk­sam­hets­be­rät­tel­sen. För­be­re­del­ser­na för den har på­mint Le­na om att det fort­fa­ran­de hän­der myc­ket i Krok­strand, sä­ger hon.

– Fol­kets Hus be­ty­der so­ci­al ge­men­skap. Det hän­der verk­li­gen myc­ket och vi har väl­be­sök­ta års­mö­ten, kon­sta­te­rar hon och sä­ger att hon tror att den sor­tens liv – med me­ra tid och ide­ellt ge­men­samt ar­be­te – är på väg till­ba­ka.

Ro­bert Da­ni­els­sons bok Öde­hus: från

ruc­kel till pär­la ham­nar på bor­det. Det står ju i ett ex­em­pel på just en så­dan för­vand­ling. Det finns fler, in­te minst i Krok­strand, men rö­rel­sen är stor och spridd: Öde­hus­grup­pen väx­er snabbt och har nu, en­ligt siff­ran på Fa­ce­book­kon­tot, 11 000 med­lem­mar.

Bå­de Le­na och Elin näm­ner, som många and­ra Krok­strands­bor, brö­der­na Ed­wijns ar­be­te med att räd­da Te­le­gra­fen som ett ly­san­de och lyc­kat ex­em­pel på hur man tar hand ett öde­hus och ge­nom det ger kraft åt en hel by.

– De lyf­ter Krok­strand. Det gör jät­te­myc­ket, sä­ger Elin.

Febru­a­ri­k­väl­len har mörk­nat, men Krok­strand är se­dan äld­re tid väl för­sett med gat­ljus och grannge­men­ska­pen gör att folk hål­ler ögo­nen på om nå­got ovän­tat hän­der. Men det finns öde­hus, jag har gått för­bi i al­la fall ett där ing­en nå­gon­sin bor.

Men Le­na Arulfs och An­ders An­ders­sons fram­tids­plan är att se till att kun­na bo kvar här som gam­la – och kun­na ta emot många gäs­ter. Fy­ra av de fem barn som växt upp i hu­set har flyt­tat från Krok­strand, men de kom­mer of­ta till­ba­ka på be­sök med fa­mil­jer och he­la fa­mil­jes­ka­ran – runt 18 per­so­ner, räk­nar Le­na och Elin ut – träf­fas of­ta.

– De får inga jul­klap­par, vi gör en re­sa till­sam­mans istäl­let, be­rät­tar Le­na och vi­sar bo­ken från en av ut­fär­der­na.

I år blir det Got­land. Wil­li­am hjäl­per mor­mor att läg­ga upp glass och hal­lon, för­mod­li­gen ploc­ka­de all­de­les här ut­an­för. Snart är det dags för de yng­re ge­ne­ra­tio­ner­na att åka den kor­ta bi­ten till Björ­neröd. En ti­dig mor­gon med skol­skjuts till Mel­le­går­den i Nä­singe och bil­skjuts till för­sko­lan i Flög­hult vän­tar.

– Jag vill i al­la fall bo kvar tills bar­nen är sto­ra, allt­så tills den yngs­ta är 18, sä­ger Elin.

Bild: Ma­ri­ta Adams­son

Stort bord är nöd­vän­digt när en väx­an­de familj ska rym­mas. Elin Arulf med fy­ra barn bor på Björ­neröd, ett kort styc­ke från Elins för­äld­rar Le­na och An­ders.

Bild: Ma­ri­ta Adams­son

Sked­lek ef­ter glas­sen med yngs­ta barn­bar­net Fre­ja och mor­mor.

Bild: Ma­ri­ta Adams­son

Elin Arulf är upp­växt i Krok­strand och bor på Björ­neröd med man och fy­ra barn. De två älds­ta är Wil­lam och Os­kar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.