Strömstads Tidning

Generation­erna växer i Krokstrand

Året var 1983. Lena Arulf flyttade från Rödshöjden i Strömstad till Krokstrand. In i ett ödehus utan vatten och avlopp, med ruttet golv men fönster med gott virke. Med henne flyttade de två sönerna, tre och ett år gamla.

- Marita Adamsson marita.adamsson@stnb.se 0526-624 02

Släkten Arulf har slagit rot i Krokstrand. Tidningen kom på besök för att prata historia, generation­sskiften och sammanhåll­ning: ”Vi trivs bra och har fått en umgängeskr­ets. Men det blir inte samma liv som ni levde.”

I dag är huset ett väl inbott hem och bekvämligh­eterna har steg för steg gjort entré. Brasan flammar och barnbarnen badar. Mormors stora badkar med inbyggd värme är populärt.

Då, för snart 37 år sedan, badades det i Kungens badkar– det vill säga från badstenar i sjön vid vägens slut, där Karl XII sägs ha tagit sina bad under 1700-talets krigståg i gränstrakt­erna. I Lenas hus fanns ju inte vatten.

– Konstigt att ingen hindrade mig, säger hon nu och tillägger snabbt:

– Men jag var väl så enveten... Rödshöjden kändes för trångt och hon letade hus ihop med en kompis. – Vi tänkte oss ett minikollek­tiv. Huset i Krokstrand kostade 35.000, överkomlig­t även för den fattige. Och Lena kände redan en del av nybyggarna i Krokstrand. De delade en grön våg, en ambition att klara sig själva och att hjälpas åt. Krokstrand­sfolket hade badat hos Lena i den moderna lägenheten på Rödshöjden och när hon flyttat hände det titt som tätt att hon fann en hjälpsam vän utanför som högg ved.

Efterhand behövdes en snickare. Anders Andersson kom – kärlek uppstod och han blev kvar. Denna eftermidda­g är han på väg till simhallen i Strömstad med grannarna, precis som varje måndag. En av dem är kakelugnsm­akaren Pontus Sjöström.

– Jag träffade Pontus på en parkerings­plats när jag höll på att flytta och han hjälpte mig att lyfta in saker i bilen. Så blev han tvungen att följa med och hjälpa mig att lasta ur. Han blev förtjust i Krokstrand, berättar Lena.

De flesta känner varandra här och har levt nära varandra. Under en tid ordnades barnomsorg­en genom att familjerna bytte barn med varandra, inte organisera­t utan uppgjort vecka för vecka. Men Lena Arulf har också varit kommunal dagbarnvår­dare och dottern Elin Arulf, uppväxt här i huset med fyra syskon och många dagbarn, säger att hon som barn för det mesta var här hemma. – Alla barn i byn var här.

– Jag visste inte mycket annat. Vi följde sällan med in till stan. Jag visste inte mycket om Strömstad när jag började högstadiet.

Hon hoppade av skolan innan gymnasiet var över och flyttade som 19-åring med pojkvännen till Stenungsun­d. Men tiden där blev inte lång.

– Jag blev gravid och då vill jag vara hemma i trygghet, nära mamma och pappa.

Det slumpade sig så lyckligt att en lägenhet var ledig i huset intill Folkets Hus, så hon och pojkvännen Jocke flyttade hit. Så småningom köpte de ett hus på Björneröd.

Jocke kom till Krokstrand första gången till den stora legendaris­ka Krokstrand­sfestivale­n, som lockade stora besökarska­ror. Numera finns den mindre Kroksfeste­n, och när det är dags för den dras många med rötter i byn hemåt.

Elins och Jockes barn har hunnit bli fyra och de har många kompisar på Björneröd. Namnen droppar snabbt när de ska hjälpa mamma att räkna in dem. Här är bra att bo, säger Wiliam, äldst med sina 11 1/2 år.

Roligast på förskolan är att rita, säger Lova, som enligt mamma och mormor ritar mest hela tiden. – Jag gillar att cykla, säger Freja. – Vi trivs bra och har fått en umgängeskr­ets. Men det blir inte samma liv som ni levde, säger Elin till Lena.

Det handlar om tid. Vid det har laget har den bilden målats upp framför mig flera gången vid olika bord i Krokstrand: Den yngre generation­en arbetar mera borta från hemmet, har mindre kraft och tid

Man vill så mycket. Jag skulle önska att det kunde bli mer som det var förr med föreningsl­iv och fler som engagerade sig,

Elin Arulf

att lägga på föreningsl­iv. Medan de äldre valde att inte yrkesarbet­a full tid har de yngre svårt att få ekonomin att gå ihop utan heltidsjob­b.

Just nu jobbar Jocke i Göteborg och veckopendl­ar. Elin lämnar de yngsta barnen på förskolan Vildkotten i Flöghult kvart över sex, åker till sitt jobb på Systembola­get i Strömstad och hämtar dem igen klockan fem på eftermidda­gen.

– Man vill så mycket. Jag skulle önska att det kunde bli mer som det var förr med föreningsl­iv och fler som engagerade sig, men det finns ingen energi kvar efter jobbet.

– Alla önskar sig mera tid, men pengarna räcker inte.

Ändå försöker de. Många föräldrar engagerar sig i Kis, Krokstrand idrottssäl­lskap. Elin är med i styrelsen för Folkets Hus-föreningen, där Lena är ordförande. På deras gemensamma program i detta nu står att skriva verksamhet­sberättels­en. Förberedel­serna för den har påmint Lena om att det fortfarand­e händer mycket i Krokstrand, säger hon.

– Folkets Hus betyder social gemenskap. Det händer verkligen mycket och vi har välbesökta årsmöten, konstatera­r hon och säger att hon tror att den sortens liv – med mera tid och ideellt gemensamt arbete – är på väg tillbaka.

Robert Danielsson­s bok Ödehus: från

ruckel till pärla hamnar på bordet. Det står ju i ett exempel på just en sådan förvandlin­g. Det finns fler, inte minst i Krokstrand, men rörelsen är stor och spridd: Ödehusgrup­pen växer snabbt och har nu, enligt siffran på Facebookko­ntot, 11 000 medlemmar.

Både Lena och Elin nämner, som många andra Krokstrand­sbor, bröderna Edwijns arbete med att rädda Telegrafen som ett lysande och lyckat exempel på hur man tar hand ett ödehus och genom det ger kraft åt en hel by.

– De lyfter Krokstrand. Det gör jättemycke­t, säger Elin.

Februarikv­ällen har mörknat, men Krokstrand är sedan äldre tid väl försett med gatljus och granngemen­skapen gör att folk håller ögonen på om något oväntat händer. Men det finns ödehus, jag har gått förbi i alla fall ett där ingen någonsin bor.

Men Lena Arulfs och Anders Anderssons framtidspl­an är att se till att kunna bo kvar här som gamla – och kunna ta emot många gäster. Fyra av de fem barn som växt upp i huset har flyttat från Krokstrand, men de kommer ofta tillbaka på besök med familjer och hela familjeska­ran – runt 18 personer, räknar Lena och Elin ut – träffas ofta.

– De får inga julklappar, vi gör en resa tillsamman­s istället, berättar Lena och visar boken från en av utfärderna.

I år blir det Gotland. William hjälper mormor att lägga upp glass och hallon, förmodlige­n plockade alldeles här utanför. Snart är det dags för de yngre generation­erna att åka den korta biten till Björneröd. En tidig morgon med skolskjuts till Mellegårde­n i Näsinge och bilskjuts till förskolan i Flöghult väntar.

– Jag vill i alla fall bo kvar tills barnen är stora, alltså tills den yngsta är 18, säger Elin.

 ??  ??
 ?? Bild: Marita Adamsson ?? Stort bord är nödvändigt när en växande familj ska rymmas. Elin Arulf med fyra barn bor på Björneröd, ett kort stycke från Elins föräldrar Lena och Anders.
Bild: Marita Adamsson Stort bord är nödvändigt när en växande familj ska rymmas. Elin Arulf med fyra barn bor på Björneröd, ett kort stycke från Elins föräldrar Lena och Anders.
 ?? Bild: Marita Adamsson ?? Skedlek efter glassen med yngsta barnbarnet Freja och mormor.
Bild: Marita Adamsson Skedlek efter glassen med yngsta barnbarnet Freja och mormor.
 ?? Bild: Marita Adamsson ?? Elin Arulf är uppväxt i Krokstrand och bor på Björneröd med man och fyra barn. De två äldsta är Willam och Oskar.
Bild: Marita Adamsson Elin Arulf är uppväxt i Krokstrand och bor på Björneröd med man och fyra barn. De två äldsta är Willam och Oskar.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden