Gunilla Håkansson: Tid att prata om väder och vind

Det sägs att svenskarna gillar att prata väder, precis som britterna. Är det så konstigt, då? Vädret i både Sverige och Storbritannien är ju ofta värt att nämna, för att ta till ett understatement (något som både britter och svenskar också gillar för övrigt). Min kompis Micke har en prenumeration på The Scotsman, inte minst för att han hävdar att han på så sätt kan förutspå stormar - två dagar efter att skottarna har stormpinats och vadat i översvämningar så kommer samma väder hit och det blir bohusläningarnas tur. Det tycks stämma rätt väl.

Själv har jag plågats mer av vinden än av översvämningarna. Jag bor högt i ett hus med plåtskal. Den första stormen jag upplevde där var riktigt skrämmande. Det dundrade och skramlade så jag befarade att huset skulle rasa samman.

Vi håller på att flytta, jag och min sambo, och framöver kommer nog snarare översvämningarna bli vårt huvudproblem. Vi hade egentligen bara en chans att flytta det stora lasset den här månaden och prognosen såg inte kul ut. Stormen Dennis hotade med snöblandat regn och orkanstyrkor i vindbyarna. Men vi lyckades få in vårt flyttlass minuterna innan stormen drog igång och kunde istället njuta av ett stilla duggregn när vi släpade på soffor och sängar. När vi nästa dag skulle forsla tillbaka all plast och kartonger blev det till att plaska sig fram i sjön som uppstått runt huset.

Men både min dåliga nattsömn i ett skramligt hus och att vi blev våta om fötterna är så klart bagateller i sammanhanget.

I riktiga fara är förstås de som befinner sig till sjöss och inte hinner sätta sig i säkerhet. Och de flesta som dog i orkanen Gudrun 2005 var de hjältar som hjälpte till att röja träd när stormen var över.

Mitt värsta stormminne är från 1999, när en storm kom utan föregående SMHI-varningar och min man och två små söner åkte tåg från Malmö till Kalmar, medan jag och min bästis var kvar i Malmö. Fönstren i min lägenhet buktade in av trycket och jag trodde de skulle rämna. Men när jag fick veta att tåget som min familj var ombord på hade stoppats i skogen utanför Emmaboda på grund av nedfallande träd och skulle evakueras av brandkåren, blev jag helt skräckslagen. Det var många timmar utan besked och en fruktansvärd väntan. Att evakueras genom en skog när träden faller som plockepinn låter riskfyllt.

När de väl var framme och kunde ringa var dock minstingen William ganska nöjd - han hade blivit buren genom skogen av en alldeles äkta brandman!

”

Min lille William blev buren genom skogen av en riktig brandman!