”Jag såg ett rivningsfärdigt hus”
Krokstrand i dag: Fastigheten Telegrafen 1 i Krokstrand har en lång och händelserik historia. De senaste åren har huset bara stått och förfallit – tills bröderna Edwijn tog sig an det.
Buss 893 står parkerad vid ändhållplatsen Krokstrand. Solen är på väg att gå ner. Sylvassa silhuetter av Idefjorden skjuts upp mot himlen. Fastigheten Telegrafen 1 i Krokstrand har en lång och händelserik historia.
Huset byggdes i början av 1880-talet av stenföretaget N. S. Beer. I fastigheten fanns en telegraf- och telefonstation. 1966 automatiserades telenätet. Telegrafen stängdes ner, arbetstillfällen försvann och huset tömdes på människor.
Byggnadsunderhållet av Telegrafen lyste med sin frånvaro och den dystopiska prägeln blev alltmer påtaglig. Under flera decennier nöttes huset successivt ner av vind, väta och hetta. Hotet om rivning blev större.
Joacim Edwijn, 29 år, borstar bort byggdamm från kaffekokaren. Det är mycket tack vare honom och hans bröder Jonathan och Jakob som Telegrafen inte bara finns kvar – huset har fått nytt liv.
Augusti, 2018. Bröderna köper Telegrafen som stått tom sedan 1966. Joacim, som är utbildad civilingenjör inom väg och vatten, var på semester i Georgien när han tog emot samtalet från sin ena bror om att de blivit ägare av ett kulturhistoriskt hus i norra Bohuslän.
Joacims tankar efter första anspråket av huset var om man överhuvudtaget skulle låta det stå kvar, eller om rivning var enda alternativet.
– Jag såg ett rivningsfärdigt hus. Det var uttjänat, det krävdes mycket jobb. Intrycket med mycket jobb består än i dag, men idén om rivning försvann ganska snabbt, säger han.
Bröderna började läsa på om Krokstrands och Telegrafens historia. De insåg snabbt att det kulturhistoriska värdet var högt, arbetade om strategin och fattade beslutet att bevara så mycket som möjligt – både interiört och exteriört.
– Telegrafen är en kulturminnesbyggnad. Ur miljöperspektiv ville vi rädda så mycket som möjligt av huset, men det var också en del som inte gick att rädda. Allt ytskikt var skadat, precis som bärande delar. Taket var genomruttet, murstockar var fallfärdiga och bjälklaget var inget att hänga i granen, säger Joacim.
Vad ska man ur hantverksperspektiv tänka på vid sådana här restaureringar av gamla och förfallna hus?
– Att allt tar längre tid, samt dolda kostnader som på förhand är svåra att veta om. Man vet inte hur illa det är förrän man börjar arbeta med projektet.
Känns det värt investeringarna som ni hittills har gjort i Telegrafen?
– Ja, men det kommer att kännas än mer värt när huset är färdigt.
Joacim tittar omkring sig i huset medan han tar en mun kaffe från pappmuggen. 2021 ska allt vara klart både invändigt och utvändigt.
– Invändiga arbeten ska vara klara 2020, och utvändiga under 2021. Det är också mycket finlir runt tomten, säger Joacim som understryker betydelsen av att ta projektet i etapper och räknar med att bröderna lägger omkring 30 timmar i veckan på restaureringen.
Huset har en byggyta på 117 kvadratmeter och boyta på runt 165 kvadratmeter.
Telegrafen har för många Krokstrandsbor en särskild plats i hjärtat. Ni får mycket positiva tillrop?
– Ja, alla i Krokstrand, Björneröd och Flöghult är superexalterade. De är också väldigt intresserade av vad som händer. Det är många som kommer förbi för att ge oss en ryggdunk, det är oerhört mycket värt. Vi är här mer eller mindre varje helg för att huset ska bli färdigt.
Brödernas mamma har sedan 60-talet en sommarstuga på Monelid, vid Seläter. Joacim återgår till arbetet. Mycket arbete återstår, men klart är att Telegrafen har överlevt och inom snar framtid åter lyser av stolthet i Krokstrand.