Sekunder från döden när lastbilen exploderade
Lastbilschauffören Peter Tuijn körde i diket en tidig tisdagsmorgon på E6:an under 2008. En olycka som han nu, tolv år senare, har börjat tänka tillbaka på och mentalt börjat bearbeta. – Jag såg hur det började brinna från motorn och tänkte bara, herregud, jag måste ta mig ut, säger han.
Det var tisdagen den 22 april 2008 som Peter Tuijn skulle transportera 30 ton tidningsrullar från Stenungsund till Oslo. Men längre än till Hessland vid Tanumshede gick inte arbetsresan.
– Jag gick rätt ner i diket med lastbilen och har ingen aning om varför. Från 80 kilometer i timmen till noll, på två meter. Jag minns att allt bara blev tyst. Väldigt tyst, säger han.
Lastbilen hamnade ute på en åker och de tunga tidningsrullarna hade gått genom lastvagnens främre vägg och slagit av chassit som katapulterats flera meter från släpet. Men det visste inte Peter då.
– Jag minns att jag satt i sätet. Bältet har dragits åt hårt och jag höll stenhårt i ratten och undrade vad fan det var som hade hänt, säger han.
Han såg hur tidningsrullar låg spridda över hela åkern och tänkte vilken tur det var att det inte fanns några djur som gick på ängen och som hade kunnat träffas av de tunga balarna.
Rök från motorns högersida började att stiga och snart slog en flamma upp från motorhuven. Peter sträcker sig då för att knäppa loss bältet – men ingenting händer.
– Jag såg genom rutan att det började brinna mer och mer och jag tänkte bara herregud, jag måste ta mig ut, säger han.
Fjädermekanismen hade slutat att fungera och hettan började slå mot Peter som satt fast i förarhytten.
– Då började jag få panik. Jag visste att klockan var mellan fyra och fem på morgonen och att ingen skulle komma och rädda mig. Så jag tog ett jättestort andetag och pressade med hela kroppen samtidigt som jag tryckte med armar och ben och plötsligt hörde jag bara ett klick, säger han.
Bältet hade lossnat från spännet. Båda dörrarna var helt inbucklade och gick inte att ta sig ut genom. Enda vägen ut var genom rutan.
– Det är så märkligt för mitt i allt det här så böjer jag mig ner för att kolla så att elen är av, jag vrider på ratten för att koppla på rattlåset, och stänger sedan av tändningen. Det satt liksom i ryggraden, samtidigt som jag tänkte herrejävlar vad det brinner.
Det var först när han tagit sig ut genom rutan genom att hänga i backspegeln, och hoppat ner till marken, som han inser att förarhytten som han nyss suttit i slungats mellan sju och tio meter framför lastvagnen. De tunga tidningsrullarna hade krossat den främre väggen under det tvära stoppet och slagit loss hytten från chassiramen.
Peter berättar att hela kroppen gjorde ont, men att han lyckades krypa några meter bort från lastbilen.
– Plötsligt smäller det, något så kopiöst. Det kommer som en tryckvåg och sedan ett svampmoln som från en atombomb som stiger sakta upp mot himlen. Jag satt där på marken och tänkte att jag var 20 sekunder från döden, säger han.
Förarhytten hade exploderat. En passerande bil stannade till och en norrman kom springande mot honom. Peter får hjälp in i personbilen och sätet fälls ner så han kan vila samtidigt som räddningstjänsten larmas.
– Jag svimmade nog av ett tag. Men jag kommer ihåg blåljusen och att flera personer frågade hur det gick med föraren. Och jag sa flera gånger att det var jag som körde men det var ingen som trodde på mig. Nä, hörde jag bara, han måste vara död, säger han.
När ambulansen kommer körs Peter i ilfart till akutsjukhuset i Uddevalla. Där konstaterades det att han har flera brutna revben och skadade kotor längst ner på ryggraden.
– Jag var sjukskriven i tre månader men det kunde ju ha gått så himla mycket värre, säger han och fortsätter:
– Det är sjukt att tänka tillbaka på olyckan. Att jag var sekunder från att ha blivit rostbiff, säger han.
Olyckan utreddes men utan misstanke om brott. Vad som orsakade olyckan är ännu inte klarlagt och Peter själv ställer sig frågande till vad det var som egentligen hände. Kan du ha somnat vid ratten?
– Nej, jag fick ett samtal från en advokat en tid efter olyckan som försökte antyda att han visste hur det var med fest på helgerna och att man kunde vara trött i början på veckan. Så jag svarade honom att hur det fungerade i hans skrå av tjänstemän, det får han svara för – men jag dricker inte. Då bad han om ursäkt och lade på.
I dag mår Peter bra och är fortfarande yrkeschaufför. Några fler olyckor har han, som tur är, inte råkat ut för. Men till sina kollegor brukar han i samtal skicka med en försiktig uppmaning.
– Kör aldrig barfota. Oavsett hur bekvämt det är, för den dagen du behöver sparka ut en ruta då vill du ha skorna på dig, säger han med en djup suck.
Efter att ha fått tittat på bilderna finns inga obehagskänslor i kroppen eller traumatiska minnen som väckts till liv.
– Nej, snarare tvärtom. Nu kan jag sätta punkt här och det känns skönt.