Premiär för hennes nya bok
Carin Hjulström bjuder på en rykande färsk premiär av senaste boken Bara ett litet mord exklusivt för besökarna på Winter word festival. De allra första och hittills tryckta böckerna finns samtliga i Strömstad och inte minst längtar hon själv tills hon få
Vid Winter Word Festival kommer Carin Hjulström att läsa ur sin rykande färska roman Bara ett litet mord. De nytryckta böckerna har i förväg skickats till Strömstad.
– Jag har bråttom till Strömstad för att få se dem, säger författaren.
– Det är lustigt, för just nu finns de alldeles färdigtryckta böckerna enbart i Strömstad. Gunilla Sandin (bibliotekschef i Strömstad, reds. anm.) har lyckats se till att få de allra första exemplaren skickade direkt till Strömstad, så jag har alltså inte sett dem själv. Jag är otroligt nyfiken, är angelägen och har bråttom till Strömstad för att få se dem, säger Carin Hjulström med ett ivrigt skratt när hon nås på telefon under måndagskvällen.
Bara ett litet mord är hennes tionde roman sedan debuten 2009 och är den första delen i den nya bokserien Säbyholms gröna fingrar, uppkallad efter en studiecirkel med samma namn som Carin Hjulström gick med i då hon kom nyinflyttad till Säbyholm, 4,5 mil utanför Stockholm. Omgivningarna var som skapta för en skådeplats åt mysdeckare likt Morden i Midsomer.
– Det var som att komma till paradiset, med allén ner till Mälaren, den lilla kyrkan intill och med godset och bryggeriet. Det var så otroligt vackert och pittoreskt med vackra parker omkring, så när jag väl hade flyttat dit blev jag överväldigad av miljön och alla som kom och hälsade på sa att det var som Midsomer.
Tidigare har läsarna fått följa journalisten Frida Fors genom journalistkarriären och de relationer och den dramatik som kretsat runt hennes arbete och liv, men i den nya serien tar Hjulström alltså klivet in i mysdeckargenren i sann Agatha Christie-anda.
– Men jämfört med Agatha Christie så har jag mer intressanta huvudkaraktärer. Hennes karaktär Miss Marple är ju inte direkt någon man lär känna, men jag har satsat på Sveriges mest främsta, mest firade kvinnliga skådespelerska, som min huvudkaraktär.
Vi får stifta bekantskap med skådespelaren Siri Ehrensvärd, 59 år – Dramatens stora stjärna. Efter en 30 år hemlig relation med teaterns gifte chef, som hon nyligen blivit bedragen av, har hon begett sig till Säbyholm för att ta hand om sig själv och försöka få sin halvkriminella, föräldralösa brorson Anton på fötter.
Anton har vunnit en plantskola på poker i ett fylleparti mitt i natten med sina halvkriminella polare, som det är tänkt att de ska väcka liv i. Men när en jakttillsyningsman som inspekterat slottsmarkerna, där plantskolan ingår, plötsligt ligger död i närheten omgiven av örnfjädrar tar handlingen en oväntad vändning.
– Siri visar sig ha ett gott öga för sånt här. Duktig på detaljer och att läsa människor och situationer.
Finns det några likheter mellan karaktärerna Frida Fors och Siri Ehrensvärd?
– Nja, det skulle väl möjligen vara att de är ganska kvicka i huvudet och hyggligt slagfärdiga kan man väl säga, men Siri är ju betydligt äldre. Hon är ju 59 år. Frida är ju 48 i den senaste boken, men i allra första boken var hon bara 23.
Carin Hjulström har en bakgrund som journalist och har bland annat jobbat på Göteborgs-posten och på Aftonbladet, men har även haft flera programledarroller på SVT, så som TV-huset och Carin 21.30. Hon har även varit programutvecklare, manusförfattare och informationschef på MTV. Men kanske är hon inte lika känd för att ha sjungit i bandet Art tillsammans med sin bror tillika skådespelaren Niklas Hjulström och deras medverkan i Rock-SM 1992. Som liten hade hon även huvudrollen i radions julkalender Frida och Farfar.
Känns det som att du har landat i författarskapet?
– Ja jag tycker det är underbart kul. Jag älskar att vara författare. Det enda jag kan sakna från journalistiken, det är egentligen redaktionssamarbetet, att man inte har arbetskamrater. Jag var ju väldigt mycket en redaktionsmänniska, som gillade att spåna idéer på redaktionsmöten. Därför är det kul
att få göra lite moderatoruppdrag och plötsligt få komma ut och samarbeta igen.
Länge var det en stor dröm för Carin Hjulström att bli läkare, men den långa utbildningen fick henne att i stället välja journalistutbildning. Men några direkta författardrömmar har hon inte riktigt haft.
– Nej faktiskt inte alls, säger hon och skrattar av sin egen förvåning.
– Jag trodde möjligen att om jag skulle göra någonting annat så skulle det vara dramamanus och långfilm. Jag höll ju på ganska mycket med dramamanus och skrev en massa tv-manus helt enkelt. När Finns
inte på kartan (romandebuten 2009) dök upp i huvudet så var jag helt säker på att det skulle bli långfilm. Jag såg den som en långfilm i huvudet. Men så insåg jag ju, när jag fick lära mig lite om filmfinansiering, hur otroligt svårt det skulle bli att få ihop 30 miljoner och hur många jag skulle behöva smöra för, så jag bara kände att nej, det här kommer jag inte att orka.
Men på ett kalas stötte hon ihop med Bonnierkoncernens mångårige ledare, Abbe Bonnier, som fattade intresse för hennes bokidé. Resten är historia. Finns inte på kartan har sålt i flera hundra tusen exemplar.
Läser du själv böcker?
– Jättemycket. Just nu läser jag Geir Gulliksens Se på oss nu. En norsk omtalad roman. Före det läste jag Tove Alsterdals Blindtunnel och Vigdis Hjorts Arv och miljö.
– Jag gillar biografier och böcker där man känner att man är med och tar del i något samhällssamtal. De här böckerna som man pratar om, en tonträff och ett ämnesval som är lite på agendan. Det tycker jag om.
Klubben har jag läst också förstås, Matilda Gustavssons fantastiska granskning av kulturprofilen.
Du är uppvuxen i Göteborg, men vad har du för relation till Strömstad?
– Jag har varit här och gjort några jobb. Jag har en alldeles för liten relation till Strömstad skulle jag säga. Så det är på tiden att jag får det. Jag var där och gjorde något jobb för ambulanssjukvården, tror jag det var. Då fick jag också åka sjöräddningsbåt, det var kul! Det är nog sju, åtta år sedan, kanske ännu längre.
– Annars minns jag flera klasskamrater som hade sommarställe i Strömstad och att jag var oerhört fascinerad av att de åkte till Norge. Det kunde man inte göra på Gotland där jag var på somrarna. Jag tyckte att det verkade väldigt exotiskt.