Tru­ba­du­ren som nob­ba­de Lars von Tri­er

För­u­tom ett liv med gi­tarr och sång har Andre­as Gal­le ock­så skå­de­spe­lat. Och tac­kat nej till att med­ver­ka i en Hol­ly­wood­pro­duk­tion. ”När vi lagt på und­ra­de jag vad jag ha­de gjort”, sä­ger han.

Strömstads Tidning - - Sidan 1 - Ar­vid Brand­ström ar­vid.brand­s­trom@st­nb.se 0526-624 03

Det är mån­dag och ef­ter­mid­dag hem­ma hos tru­ba­du­ren Andre­as Gal­le. En vägg i var­dags­rum­met är prydd av gi­tar­rer och trum­pe­ter och på te­ven rul­lar Hem till byn. Kat­ten Saff­ran stry­ker längs väg­gar­na och får li­te go­dis me­dan kaf­fet ser­ve­ras. Gal­le tar en mun ja­va och öpp­nar yt­ter­dör­ren för att rö­ka en ci­ga­rett på för­stuk­vis­ten. Se­dan bör­jar han be­rät­ta om sitt liv.

Mu­sik­in­tres­set väck­tes ti­digt, i Fol­kets park i Bengts­fors. Hans pap­pa var den som ri­tat par­ken och ha­de där­för till­de­lats fritt in­trä­de li­vet ut. Den för­må­nen lev­de även so­nen på.

– Jag var åt­ta, nio år när jag bör­ja­de hjäl­pa till med att ta emot stjär­nor­na som kom. Det var häf­tigt, jag fick bä­ra väs­kor och så. Dans­ban­den Drif­ters, Saints och Jigs var mi­na fa­vo­ri­ter, minns han.

En ar­tist som be­tytt myc­ket för mu­si­ker­kar­riä­ren är Cor­ne­lis Vre­eswijk. Andre­as Gal­le har ut­setts till Sve­ri­ges främs­te tol­ka­re av den sto­re tru­ba­du­ren och han har upp­trätt på Cor­ne­lis­da­gen på Mo­se­bac­ke i Stock­holm. Dess­utom har han spe­lat in en ski­va med lå­tar som Ång­båts­blues, Halv böj blues och Blues för Fa­tu­meh. Men in­tres­set för Cor­ne­lis var obe­fint­ligt un­der Andre­as upp­växt.

– Då var mi­na hus­gu­dar Ola Mag­nell, Pugh Roge­felt och Ulf Lun­dell.

Och Eb­ba Grön. När Andre­as Gal­le näm­ner dem ski­ner han upp.

– Jo­a­kim Thå­ström var så jäk­la sex­ig på sce­nen.

Med bror­sans hjälp lär­de han sig någ­ra ac­kord och bör­ja­de sjunga. På fester hän­de det att han ploc­ka­de fram gi­tar­ren men det skul­le drö­ja in­nan han såg mu­si­ken som en tänk­bar för­sörj­ning. Då var han när­ma­re 30 år gam­mal och ha­de flyt­tat hem till mam­ma och pap­pa ef­ter en skils­mäs­sa. Där ha­de han och hans bror en replo­kal i ett ut­hus och tan­ken om att spe­la ute bör­ja­de gro i ho­nom.

– Jag tes­ta­de det och märk­te att jag tyck­te det var skit­kul. Man är väl li­te ex­hi­bi­tio­nis­tisk. Att sjunga och spe­la var jäk­ligt ro­ligt, men att det dess­utom satt en publik som tyck­te att man var bra – det var en ex­tra kick.

Mu­si­ken bör­ja­de ta stor plats i Andre­as Gal­les liv. En vän till ho­nom köp­te en 1700-tals­fa­brik i de dals­länds­ka sko­gar­na och till­sam­mans star­ta­de de klub­ben Al­catraz. Till pre­miä­ren lyc­ka­des de bo­ka in Lars Win­ner­bäck som pre­cis var på väg att slå ige­nom. Det gav stäl­let en re­jält skjuts och fram­ö­ver gäs­ta­des klub­ben bland an­nat av Tot­ta Näslund, Tom­my Nilsson och Peps Pers­son.

Sam­ti­digt skrev han och spe­la­de in eg­na lå­tar. Bryt­punk­ten kom 2003 då han ha­de skic­kat in en de­mo till ar­ran­gö­ren av Vis­fes­ti­va­len i Väs­ter­vik.

– Ef­ter tio da­gar tänk­te jag att han sket i mig, men plöts­ligt ring­de han upp. Han tyck­te att jag var helt fan­tas­tiskt bra och i sam­band med att jag fick spe­la där klev jag in i gräd­dan. El­ler kanske in­te i gräd­dan, men det bör­ja­de gå li­te bätt­re.

Andre­as Gal­le när­ma­de sig 35-års­ål­dern och vid den ti­den var hans in­tres­se för Cor­ne­lis Vre­eswijk brin­nan­de.

– Så fort jag upp­täck­te ho­nom äls­ka­de jag hans for­mu­le­ring­ar och fra­se­ring­ar, hur han an­vän­de det svens­ka språ­ket. Jag kän­de att det fanns myc­ket att tol­ka.

Det gjor­de han ock­så och med fram­gång­en som följ­de väx­te själv­bil­den.

– Mitt själv­för­tro­en­de var nog li­te för bra. Jag var myc­ket kax­i­ga­re än vad jag ha­de va­rit i dag. Om man in­te till­hör top­pen och in­te lig­ger längst ner utan är mer i mit­ten, då

är man of­tast som värst. Jag tänk­te att jag var på väg att bli en av lan­dets mest kän­da vis­sång­a­re.

Men vägen dit skul­le krä­va ett ar­be­te som Andre­as Gal­le in­te var in­ställd på.

– Det gäl­ler att smi­da me­dan jär­net är varmt, men jag gjor­de in­te det. Jag bor­de ha ringt runt för att fixa spel­ning­ar men jag lu­ta­de mig till­ba­ka i sof­fan och tänk­te att allt det där skul­le kom­ma än­då.

Själv­för­tro­en­det var då så stort att han tac­ka­de nej till att va­ra med i Lars von Tri­ers Hol­ly­wood­pro­duk­tion Man­der­lay när en film­pro­du­cent ring­de upp.

– När vi lagt på und­ra­de jag vad jag ha­de gjort. Jag sa att jag vil­le sat­sa på mu­si­ken men om jag haft en spel­ning ha­de jag ju ba­ra kun­nat av­bo­ka den.

Fil­men var en upp­föl­ja­re på Dog­vil­le och i den ha­de Andre­as Gal­le en mind­re roll.

– Man­der­lay flop­pa­de så på ett sätt gör det in­te så myc­ket att jag tac­ka­de nej. Näs­tan al­la kän­ner till Dog­vil­le men ing­en kän­ner till upp­föl­ja­ren.

Vägen till Hol­ly­wood gick via ar­bets­för­med­ling­en. Där såg han att det be­höv­des sta­tis­ter till Dog­vil­le som skul­le spe­las in i Troll­hät­tan.

Plöts­ligt ha­de han stor­he­ter som Ni­co­le Kid­man, Lau­ren Bacall och Stel­lan Skars­gård om­kring sig.

– Det var en väl­digt sur­re­a­lis­tisk käns­la, men på ett ro­ligt sätt. Stel­lan Skars­gård och jag var de en­da som rök­te så vi häng­de myc­ket i rökru­tan och snac­ka­de skit.

Och Ni­co­le Kid­man fick blo­det att ru­sa i tru­ba­du­ren.

– Jag spe­la­de in en scen med hen­ne och då stod hon pre­cis fram­för mig. Hon skul­le be­trak­ta mig, men jag var så ner­vös att vi fick ta om sce­nen tre gång­er. Jag blev nog li­te små­kär, hon var ju vac­ker som fa­sen.

Skå­de­spe­le­ri­et skänk­te mer­smak och strax där­ef­ter med­ver­ka­de han i den svens­ka fil­men Sma­la Sus­sie. När han såg att det sök­tes folk till pro­duk­tio­nen ring­de han upp.

– Jag sa att jag ha­de va­rit med i Dog­vil­le och fick rol­len di­rekt.

Han fick spe­la gangs­ter och va­ra kom­pis till ka­rak­tä­ren Pöl­sa.

– Se­dan blev det in­te så myc­ket mer av skå­de­spe­le­ri­et men det kanske in­te är för­sent än. Jag är ju ba­ra 52, sä­ger han och skrat­tar.

In­om mu­si­ken följ­de en svår tid. Pi­a­nis­ten och par­häs­ten Mats Grahn gick bort i can­cer och det fick Andre­as Gal­le att tap­pa gnis­tan.

– Det var länge som det in­te var sär­skilt ro­ligt att spe­la. Vi ha­de spe­lat ihop i många år.

Sex år skul­le det drö­ja in­nan lus­ten att spe­la in­fann sig igen. Då bil­da­de han och någ­ra vän­ner Ång­ma­ski­nen och med dem spe­lar han fort­fa­ran­de. Sam­ma vec­ka som vi träf­fas ska han spe­la i bå­de Ud­de­val­la och Åmål.

– Man lan­dar och blir äld­re. Den hysteriska jak­ten ef­ter de fi­na spel­ning­ar­na är jag för­bi. Det är in­te vik­tigt läng­re.

Se­dan någ­ra år till­ba­ka bor han ut­an­för Greb­bestad ihop med konst­nä­ren Eva Björk.

– Jag har träf­fat en kvin­na som jag äls­kar. Ibland åker vi ut­om­lands och jag har mi­na spel­ning­ar. Det räc­ker för mig, så kän­ner jag.

När vi lagt på und­ra­de jag vad jag ha­de gjort

Bild: Ar­vid Brand­ström

Andre­as Gal­le, tru­ba­dur bo­satt ut­an­för Greb­bestad, har va­rit skå­de­spe­la­re i fil­men Dog­vil­le. Men upp­föl­ja­ren tac­ka­de han nej till.

Bild: Ar­vid Brand­ström

Se­dan någ­ra år till­ba­ka bor Andre­as Gal­le ut­an­för Greb­bestad.

Gi­tar­ren har hängt med i många år och har lap­pats och la­gats av bro­dern.

Ibland läng­tar Andre­as ef­ter att flyt­ta till Dals­land, men så länge 16-åri­ge Saff­ran är i li­vet är det in­te ak­tu­ellt.

In­stru­ment­sam­ling­en i var­dags­rum­met.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.