Es­ter, 11, le­ver sitt liv med ett do­ne­rat hjär­ta

Hon skul­le pre­cis fyl­la två år och ha­de va­rit upp­satt på trans­plan­ta­tions­lis­tan i fy­ra må­na­der – hjärt­sju­ka Es­ter Si­mons­son från Strömstads en­da chans var ett nytt hjär­ta. Då änt­li­gen, en ti­dig mor­gon för snart tio år se­dan, ring­de te­le­fo­nen.

Strömstads Tidning - - Namn & Nära / Kultur & Nöje - Lina Nor­man

De en­da som var vak­na var Es­ter och mam­ma Ang­e­la. Pap­pa Mar­cus och sto­ra­sys­ter El­sa låg fort­fa­ran­de och sov.

– När det ring­de... jag viss­te di­rekt, sä­ger Ang­e­la Si­mons­son. Jag har nog ald­rig va­rit så sä­ker på min mag­käns­la.

Det var en april­mor­gon 2010. Es­ter Si­mons­son som föd­des med ett all­var­ligt hjärt­fel ha­de då, knappt två år gam­mal, re­dan ge­nom­gått ett fler­tal hjär­to­pe­ra­tio­ner utan lyc­kat re­sul­tat. Som en sista ut­väg sat­tes hon upp på trans­plan­ta­tions­lis­tan.

– Jag ha­de trott att det skul­le bli stres­sigt och dra­ma­tiskt när sam­ta­let kom, men vi ba­ra klev in i bi­len och kör­de, minns Ang­e­la. Vi ha­de ock­så trott att vi skul­le be­hö­va vän­ta jät­te­länge på ett nytt hjär­ta men det gick ovän­tat fort. Det kän­des som om vi ha­de en väl­dig tur.

I en ho­tel­lob­by i cen­tra­la Gö­te­borg vri­der Es­ter li­te på sig i få­töl­jen.

– Det blir ti­o­år­sju­bi­le­um för hjär­tat nu i vår, kon­sta­te­rar Ang­e­la och ser på Es­ter. Ska vi ha en fest då kanske?

– Ja, ut­bris­ter Es­ter med ett le­en­de. Fest, fest! Och dan­sa!

Es­ter, som fyl­ler tolv år i sam­band med års­da­gen för trans­plan­ta­tio­nen, äls­kar att dan­sa och sjunga – men det störs­ta in­tres­set är häs­tar.

När vi har pra­tat fär­digt vän­tar Gothen­burg Hor­se Show.

– Jag gil­lar Pe­der Fre­dric­son, sä­ger Es­ter.

I näs­ta an­de­tag be­rät­tar hon att hon själv tyc­ker om att hop­pa med sin häst Dan­ce. Läs­kigt är det in­te.

– Det är ba­ra kul!

För Ang­e­la är det svårt att tyd­ligt min­nas ti­den då Es­ter var som sju­kast.

– Men jag såg ett tv-pro­gram ny­li­gen om or­gan­do­na­tion. Då kas­ta­des jag till­ba­ka...

I öv­rigt är det in­te myc­ket, utö­ver ett an­tal me­di­ci­ner Es­ter be­hö­ver ta, som i var­da­gen på­min­ner fa­mil­jen om det som va­rit. För två och ett halvt år se­dan upp­täck­te man dock att Es­ter drab­bats av kro­nisk av­stöt­ning, vil­ket in­ne­bär att hon läng­re fram kan be­hö­va ge­nom­gå yt­ter­li­ga­re en trans­plan­ta­tion.

– Hon ha­de levt helt be­kym­mers­fritt i sju år och jag tänk­te ”her­re­gud, ska hon be­hö­va gå ige­nom allt igen”, sä­ger Ang­e­la. Det blir ju li­te an­norlun­da i den här ål­dern, då man är mer med­ve­ten. När Es­ter var be­bis kun­de hon ju in­te kän­na oro el­ler rädsla, så som vi för­äld­rar

gjor­de. Men nu blir det nå­got helt an­nat.

– De har in­te sagt rakt ut att hon kom­mer att be­hö­va trans­plan­te­ras igen, men un­der­för­stått så kom­mer nog in­te det här att gå i läng­den.

In­nan Es­ter föd­des ha­de var­ken Ang­e­la el­ler pap­pa Mar­cus tänkt nämn­värt myc­ket på or­gan­do­na­tion. Men re­dan in­nan det blev ak­tu­ellt med en trans­plan­ta­tion för Es­ter bör­ja­de de pra­ta om det.

– Vi dis­ku­te­ra­de hur vi skul­le gö­ra om det skul­le gå il­la för hen­ne, be­rät­tar Ang­e­la. För oss kän­des det själv­klart att do­ne­ra bå­de från oss och från hen­ne. Var­för skul­le man in­te de­la med sig? Men jag för­står att många kanske in­te tän­ker på det – man vill nog in­te tän­ka på så­dant.

Var tred­je må­nad åker Es­ter från hem­met ut­an­för Strömstad till Öst­ra sjuk­hu­set i Gö­te­borg för kon­troll av hjär­tat.

– Det är in­te jät­te­of­ta, kon­sta­te­rar hon.

– Du ha­de gär­na åkt dit of­ta­re, sä­ger Ang­e­la och ler en aning.

Es­ter nic­kar. Hon tyc­ker om sjuk­hu­set och snart vän­tar den sto­ra års­kon­trol­len.

– Det är en big hap­pe­ning för Es­ter, för då bor vi på ho­tell, fort­sät­ter Ang­e­la.

– Jag kom­mer ihåg en gång, då ha­de de satt en muf­fin på säng­en för att jag fyll­de år, be­rät­tar Es­ter en­tu­si­as­tiskt.

För hen­ne är det in­te nå­got märk­vär­digt att hon fick nytt hjär­ta när hon var li­ten – hon pra­tar hell­re om häs­tar än om hjär­tat. Men Ang­e­la för­kla­rar att Es­ter än­då pe­ri­od­vis har haft myc­ket frå­gor och fun­de­ring­ar kring vad hon gått ige­nom.

– Men du be­kym­rar dig in­te till var­dags, el­ler hur? sä­ger Ang­e­la vänd mot Es­ter.

Es­ter ska­kar på hu­vu­det. Nu­me­ra är hon in­te hel­ler en­sam i klas­sen om att va­ra hjärt­sjuk. När Es­ter ny­li­gen byt­te sko­la ham­na­de hon i sam­ma klass som en poj­ke som även han har ett hjärt­fel.

– I den här ål­dern är det nog skönt att ha nå­gon att kän­na sam­hö­rig­het med, sä­ger Ang­e­la. Nu är de två som in­te all­tid or­kar så bra på gym­pan, som in­te kla­rar att gå långt un­der ut­flyk­ter.

Es­ter tar fram sin mo­bil­te­le­fon och vi­sar en bild på hen­ne och Dan­ce. Hon bru­kar in­te täv­la så of­ta, men ibland, be­rät­tar hon. Bå­de Ang­e­la och Es­ters pap­pa Mar­cus har tänkt myc­ket på Es­ters do­na­tor – och det fak­tum att Es­ter sit­ter här i dag tack va­re att do­na­torns fa­milj be­slu­ta­de sig för att sä­ga ja till or­gan­do­na­tion.

– Vi kan ald­rig få vi­sa dem vår tack­sam­het, sä­ger Ang­e­la drö­jan­de. Men hur tac­kar man för ett hjär­ta…?

Es­ter Si­mons­son föd­des med ett all­var­ligt hjärt­fel. Tan­ken var från bör­jan att man skul­le byg­ga om hen­nes hjär­ta till ett så kal­lat en­kam­mar­hjär­ta, men när det in­te fun­ge­ra­de åter­stod en­dast trans­plan­ta­tion som al­ter­na­tiv.

Bild: An­na Edlund

”Jag tyc­ker att al­la bor­de an­mä­la sig till Do­na­tions­re­gist­ret. Utan or­gan­do­na­tion ha­de vi för­mod­li­gen ba­ra haft ett barn i dag” sä­ger Es­ters mam­ma Ang­e­la.

Es­ter äls­kar att dan­sa och sjunga. Rid­ning är ett an­nat av hen­nes in­tres­sen och un­der den se­nas­te hel­gen fanns hon på plats i Scan­di­na­vi­um för att tit­ta på Gothen­burg Hor­se Show.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.