tankar angående att riva hus i Grebbestad
Jag har med stort intresse läst artikeln i Strömstads Tidning den 7 mars om rivningsbesluten på två kulturhistoriskt värdefulla hus i centrala Grebbestad. Miljö- och byggnadsnämndens ordförande Hans Schub förklarar varför. Men jag förstår inte.
Ett av riksdagens 16 miljömål för god miljökvalitet i Sverige poängterar att det bl a krävs skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Hur skyddar Tanum sin kulturmiljö?
Länsstyrelsen lägger ett stort ansvar på kommunerna att bygga upp en stor kunskap om den bebyggda miljöns kulturvärden. Hur kunniga är ansvariga politiker?
1984 gav Tanums kommuns kulturnämnd ut boken ”Kulturminnesvårdsprogram för Tanums kommun” vari föreslås att en bebyggelseinventering och ett miljöprogram upprättas för de centrala och äldsta delarna av Grebbestad.
Kulturhistorisk Bebyggelseinventering i Tanums Kommun Grebbestad utkom 2008. Var finns miljöprogrammet?
De två husen som har fått rivningslov är över 100 år gamla och mycket speciella i sin arkitektur. De är klassade som mycket bevarandevärda i Kulturhistorisk bebyggelseinventering.
Bygglovsavdelningens handläggare, som förordat att byggnaderna skall bevaras, körs brutalt över av politikerna. Handläggarna, som får anses vara experter, och nämndens ledamöter har haft tillgång till samma underlag för sina bedömningar, bl a inspektion av husens skick och bebyggelseinventeringen.
Hans Schub säger att bebyggelseinventeringens klassning bara bedömer utsidan och inte husets skick. Det påståendet är inkorrekt. Klassningen vilar på en mångsidig och solid grund: husens byggår, historia, byggnadsteknik och yttre skick. Stor vikt har dessutom lagts vid hur husen harmonierar med omgivningen och bidrar till platsens miljömässiga värde. Bygglovshandläggaren har också i sitt utlåtande inkluderat vad som sägs i plan- och bygglagen, PBL, om vikten av att bevara och inte förvanska. Nämnden däremot, säger Hans Schub, bygger sitt beslut på inspektionsresultaten och kostnaden för renovering.
För att få en objektiv inspektion borde nämnden ha kallat in en inspektör med väl dokumenterad kunskap om äldre byggnadsteknik. Det är stor skillnad på byggnadsteknik i dag och för 100 år sedan. Bedömningen av de skador som uppdagats kan ha blivit betydligt mer hoppingivande om en expert på gamla hus anlitats. De höga kostnader för renovering som nämnden anger som vägande skäl för rivning är oredovisade och verkar vara personliga uppfattningar mer än fakta. Det finns en planbeskrivning för området där Lotten Anderssons hus ligger, som innebär skräddarsydda byggrätter. De är tänkta att leda till att det inte ska löna sig att riva i stället för att renovera. Och ändå tillåter nämnden rivning av detta exceptionella hus. Ingår det verkligen i nämndens uppdrag att i sina beslut ta mer hänsyn till enskilda medborgares ekonomi i stället för att värna Grebbestads kulturhistoriska värde? Hans Schubs utsaga att konsulterna ”kommit fram till samma slutsats som nämnden” tyder på enastående hybris. Borde det inte vara tvärtom? Att politikerna i nämnden följer konsulternas bedömning, som för övrigt i Lottens hus inte förordar rivning utan omfattande renovering.
Ruttna bjälkar kan ersättas, vattenläckor tätas, takpannor bytas ut, mögelskadat material slängas, olukt och mögelsporer botas med ozongenerator. Det ska mycket till för att ett nedgånget hus ska vara räddningslöst förlorat. Men ett rivet hus är borta för alltid.
Och med sopcontainern forslas ett stycke viktig kulturhistoria till återvinningscentralen. Ett stycke historia som förvägras kommande generationer.
Hans Schubs försäkran att ersättningshusen ska likna de rivna är rent nys. Lotten Anderssons hus med sin kraftfulla fasad och utsmyckning går aldrig att ersätta. Nerdrumska huset skall bli tre gånger större och innehålla 10 lägenheter att tjäna storkovan på. Tycke och smak ska man inte diskutera, men allvarligt talat, Hans Schub. Inte får man en nostalgikick vid åsynen av nya huset på Palles sjöbods plats. Höjden, storleken, formen, allt är annorlunda.
Inte ens läget är som förr, eftersom det i strid med detaljplanen ligger bara en meter i stället för tre meter ifrån grannhuset. En smärre avvikelse säger bygglovet. Man tar alla chanser, säger ägarna. Finfin pissränna, säger kroggästen. Vad säger brandmyndigheten? lena Wichman som bor i ett klass 1-kvarter där alla är stolta över sina hus och vårdar dem ömt.