Om torsdan reste ja te Näsing

De höuvar kanche atter ja va ti Näsing a hälsa på Hilmer i Kallkjällkas, a atter han hade problem me löstännane som skov nogge färt.

Sö om torsdan reste ja te Näsing. ja for ve hall tie tia, fö då ved jatter döm är fälie me frukasten.

Inne på rommet sadd Hilmer a blätte ti en veggetinning.

– Du store ti, sa Hilmer, de va jaggu rolett a se da. Haru me file?

– Joda, joda, sa ja, asse togg ja me lett sanpapper öuvse.

– Du ä fan i ma kall hele dan, sa Hilmer a gabskratta sö ja så nästen ner te blinntarmen pånn.

No ble da tysst på rommet ti Näsing. Hilmer sadd i sänge, a lampa over sänge va tänt. No sadden a fila a prada ve sa sjöl. – Ära besvälett? fröuva ja.

– De varste ä innover där som jakslanne har sedde, sa Hilmer a fila på.

På bolet, på ett fad, lå da skörper a nogge andre sokkergötter. Ja antar de atter Hilmer har döppa skörper a sokkergötter i kaffen.

No varka da som overgommen va hållerajt.

– Sedder döm bra no, inge skaving? fröuva ja.

– De va fanima e sellebod atter du kom me file, sa Hilmer a gliste me kjöbetännane.

– A döm unnare, sa ja. Hössen gåra me döm?

– Ja ska nötte sanpapper på döm, sa Hilmer, asse har ja jömt unna lett kaskolim. No chäsar ja på fläsk a brone böner.

Joda Hilmer ble sö nyter a iorning, a tännane sadd dörr fast.

A nä ja tala om förn atter de hang e äljekvie på vangnbua hanses, spratt Hilmer opp a hoppa me jamsisse ben.