Nu brinner det på Koster – för biologisk mångfald
Med lagom fukt i jorden och vindstyrka kunde årets bränningar i Kosterhavets nationalpark påbörjas under fredagen. För att inte elden ska sprida sig är det ett flertal faktorer att ta hänsyn till.
Ljung och förruttnat gräs kan göra det svårt för gullvivan att se dagens ljus. Därför kan man hjälpa den på traven genom bränningar.
– Ljungen är grov och tät. När den fått växa i fem till tio år så blir det bara ljung på ytan. När man bränner ökar man mångfalden på ytan så att det kan komma andra växter, säger Lisa Karnfält, naturvårdsförvaltare på Kosterhavets nationalpark.
Varje år eldas det i och kring Kosterhavets nationalpark. Det här året var norra delen av Nordkoster först ut, som ingår i Kosteröarnas naturreservat. Det kommande ska det även eldas på Sydkoster och på några holmar i Kosterhavet. Väderförhållanden är a och o i sammanhanget.
– När man gör såna här bränningar är det viktigt att det brinner lagom mycket. Man vill ha bort gamla ljungplantor men man vill inte bränna för hårt ner i torven. Då är det beroende av hur torrt det är i marken och hur mycket det blåser och från vilket håll.
Fredagens väder och vind var inte riktigt så fördelaktiga som Lisa Karnfält önskat dock.
– Nu har det torkat upp i några dagar och blåsten är inte jättehård. Det optimala är åtta sekundmeter, men det blåste mer än så. Arbetet kräver erfarenhet, därför är det Trossö naturvårdsuppdrag som utför det, de har gjort det i många år, säger hon.
Räddningstjänsten är informerad, för att de inte ska behöva åka ut i onödan.
– Trossö naturvårdsuppdrag har meddelat dem så att de har kännedom om vad som händer.
Vad finns det för risker med bränningarna?
– Förutsättningen är att man minimerar riskerna. Vi använder oss av naturliga avgränsningar som berg och vatten. Och man anlägger brandgator, det kan man göra genom att röja bort brännbart material eller genom att vattna och att ha tillgång till vatten för att kunna släcka.
Hur ofta bränningarna sker beror mycket på hur betet har fungerat.
Vissa platser eldas det på varje år, på andra platser aldrig.
– Om man tänker att man har en gräsyta som man aldrig klipper eller slår, då vissnar det gräset och lägger sig som en filt på jorden. Starkväxande arter som nässlor och maskrosor klarar sig jättebra trots förnan. Men ettåriga örter har svårt att gro om det inte finns öppen jord, säger Lisa Karnfält.