Jakob Simonson: Hittills har vi bara sett början på krisen

Hittills har Strömstad tagit en ekonomisk smäll i och med de stängda gränserna. Nu får vi bereda oss på de mänskliga följderna av coronaviruset. Strömstad är kanske den kommun vars näringsliv hittills har drabbats hårdast av coronahotet. Strömstads, Nordbys och Svinesunds företagare bygger hela sin verksamhet på att norrmän kommer över gränsen för att handla, gå på restaurang och bo på hotell. Den näringsgrenen klipptes hastigt av när Norges regering stängde gränsen till Sverige för alla utom jobbpendlare den 17 mars. Det har bara gått en dryg vecka, men följderna är redan kännbara. Spahotellet, Laholmen och butiksägare vid gränsen permitterar hundratals anställda – ja, kommunalrådet Kent Hansson pratar om uppåt 1 300 tjänster i Strömstad som hänger löst när gränsen är stängd.

Strömstad som i många år har levt på gränshandeln har nu för första gången fått känna på hur det är att leva utan den. Det återstår att se hur kommunens handlingsplan för att hålla företagen under armarna slår ut. Mer måste till även från statens sida för att rida ut den ekonomiska krisen som lurar bakom hörnet.

Men hittills har vi bara sett början på krisen och det mänskliga lidandet som coronaviruset orsakar. Utbrottet av sjukdomen i Sverige är hittills ingenting mot hur det ser ut i Sydeuropa.

”

”Jag tar inte i hand” har blivit en vanlig hälsningsfras. Och det är mycket klokt.

Jag har en bror som bor i spanska Baskien och en syster i Rom – två av de allra värst coronadrabbade områdena i världen.

I Spanien är det i skrivande stund (detta kommer att ha hunnit förändras när tidningen är tryckt) 2 206 personer som har dött i covid-19. Hela landet är försatt i karantän och människor får bara röra sig utomhus för att handla mat eller mediciner, åka till och från jobbet eller sjukhus. Min bror Martin har tagit sin tillflykt med familjen till lantstället i de baskiska bergen. ”Här är det folktomt och stilla”, skriver han, ”men Vitoria (provinshuvudstaden) är en av landets mest koncentrerade sjukdomshärdar.”

I Italien skjuter dödssiffrorna än mer i höjden – inget land har drabbats hårdare. I måndags hade 6 077 invånare dött av covid-19. Hela landet med 60 miljoner invånare har satts i karantän. Butiker och restauranger har stängts, med undantag för livsmedelsaffärer och apotek. Precis som i Spanien får man inte röra sig fritt på gator och torg. Min syster Elin sitter vid datorn i sin lägenhet i Rom och arbetar på distans. ”Man får gå ut för att skaffa nödvändigheter och för att röra på sig”, skriver hon, ”men polisen kan när som helst stoppa en och be en att gå hem om de tycker att man utnyttjar denna frihet. Jag går ut en gång om dagen”.

Här i Strömstad är det lugnet före stormen, och de flesta jag pratar med tycks vara fullt medvetna om det allvarliga läget. ”Jag tar inte i hand” har blivit en vanlig hälsningsfras. Och det är mycket klokt. Utan att vara alarmistisk är det ju så att man i nuläget inte vet vem som är smittad. Eftersom vanliga medborgare inte testas för corona – det finns inte tillräckligt med testutrustning för att göra det – är mörkertalet säkerligen stort.

Ett glädjande fenomen är de hjälpgrupper som snabbt dykt upp med engagerade människor som hjälper äldre och sjuka personer med att handla mat och andra ärenden.

Det som i Italien och Spanien redan är försent att göra är det som Sverige fortfarande har chansen att genomföra. Det vill säga att försöka se till att smittans förlopp sker så långsamt som möjligt så att utvecklingen är hanterlig för vården, och att isolera riskgrupper. Det förutsätter naturligtvis att människor följer experternas rekommendationer.

Förhoppningsvis beter sig folk klokt, håller sig inne om de verkligen inte måste gå ut, jobbar hemifrån. Och de som är i riskgruppen måste hålla låg profil framöver. Så rider vi förhoppningsvis ut den här stormen.