Hans dröm­mar om att bli för­fat­ta­re blev san­na

Strömstads Tidning - - Insidan -

Vår Pro­fil lig­ger be­gravd på Do­na­tions­kyr­ko­går­den i Helsing­borg. Där in­träf­fa­de det en trå­kig hän­del­se på ny­årsaf­to­nen 2007. Då stjälp­te nå­gon om­kull hans grav­sten! Den gick sön­der och mås­te er­sät­tas med en ny.

Det var en stor och tung sten, sä­kert över 1,5 me­ter hög. Ar­be­tet mås­te ha kostat för­ö­va­ren myc­ket mö­da. Men då­det var kanske än­då in­te rik­tat en­bart mot vår Pro­fil. För sam­ti­digt van­da­li­se­ra­des 37 and­ra grav­ste­nar! Det mås­te ha va­rit en idi­ot som va­rit i far­ten.

Vår Pro­fil mås­te få ett namn. Låt oss kal­la ho­nom för Pä­ta. Det var en sig­na­tur som han an­vän­de sig av un­der en tid som jour­na­list.

Pä­ta ha­de ing­en ex­a­men. Han ha­de miss­lyc­kats i sko­lan. Där fick han C i flit och D i upp­fö­ran­de! To­talt un­der­känt med and­ra ord.

När hans för­äld­rars klä­d­af­fär gick i kon­kurs blev han tvung­en att bör­ja job­ba. Då var han 14 år gam­mal. Han fick prö­va bå­de det ena och det and­ra. Hans CV blev en lång lis­ta: Bi­trä­de i en fo­to­a­tel­jé, spring­poj­ke, ty­po­gra­flär­ling, bi­trä­de i en järn­han­del och till sist jour­na­list.

Det blev det där med jour­na­li­sti­ken som blev hans rädd­ning. Han hal­ka­de ba­ra in i tid­nings­värl­den, ut­an nå­gon spe­ci­ell yr­kes­ut­bild­ning. År 1906 lyc­ka­des hans bror Gös­ta fixa ett jobb åt ho­nom som vo­lon­tär på Stock­holms Dag­blad. Pä­ta blev no­ti­sjä­ga­re, re­por­ter, kå­sör och re­cen­sent. Han kom in i det fack där han hör­de hem­ma.

Men han ha­de ett pro­blem. Han var kär. Fö­re­må­let för hans öm­ma lå­ga var en mörk, söt flic­ka som het­te Ka­rin och som bod­de i hans barn­doms­stad.

Pä­ta själv var ty­värr in­te nå­gon rik­tig he-man. Han var smal och spin­kig. Dess­utom ha­de han ett för stort hu­vud, en sned nä­sa och ut­stå­en­de öron.

Hur som helst så tog han tju­ren vid hor­nen och åk­te ner till sin hemstad. Där fri­a­de han till Ka­rin. Det gick som man kun­de vän­ta. Ka­rin tac­ka­de nej. Hon gif­te sig i stäl­let med en köp­man som het­te Hu­go och flyt­ta­de till Gö­te­borg.

Vår Pro­fil blev för­tviv­lad. Han kom ald­rig över den­na be­svi­kel­se. Den skul­le le­va vi­da­re i hans skri­ve­ri­er.

På hös­ten 1907 läm­na­de Pä­ta Stock­holm och flyt­ta­de till Helsing­borg. Där fick han jobb på en ny tid­ning som het­te Helsing­borgs-Pos­ten. Den kom ut sex da­gar i vec­kan. Re­dak­tio­nen var li­ten, ba­ra fem per­so­ner, vil­ket in­ne­bar att vår Pro­fil fick sli­ta hårt.

Ef­ter ett par år be­ford­ra­des Pä­ta till re­dak­tions­sek­re­te­ra­re. Han fick ock­så chan­sen att gö­ra en del ut­lands­re­sor. Men han var än­då in­te rik­tigt nöjd. Han vil­le någon­ting mer än att ba­ra sit­ta och skri­va ihop en ny tid­ning var­je dag. Han dröm­de om att bli för­fat­ta­re.

Vår Pro­fil ha­de fle­ra sträng­ar på sin ly­ra. Han var in­te ba­ra bra på att skri­va ut­an kun­de ock­så spe­la gi­tarr. Vi­da­re var han en en­ter­tai­ner som kun­de stäl­la upp och skri­va hyll­nings­dik­ter till fö­del­se­da­gar och and­ra hög­tid­li­ga till­fäl­len.

Där­för bör­ja­de han sin för­fatt­ar­ba­na med att skri­va en vis­bok. Pä­ta be­höll sitt ar­be­te på tid­ning­en och job­ba­de med vi­sor­na på kväl­lar och nät­ter. Ty­värr kun­de han in­te skri­va no­ter, men en god vän hjälp­te ho­nom med den sa­ken.

Vår Pro­fil ha­de tur. Bon­ni­ers be­stäm­de sig för att ge ut hans bok.

Den in­ne­höll 31 vi­sor och kom ut 1922. Boken blev en stor suc­cé. Den in­ne­höll fle­ra vi­sor som folk kom att tyc­ka om, till ex­em­pel ”Den förs­ta gång jag såg dig”.

Det här gav vår Pro­fil blo­dad tand. Han bör­ja­de job­ba med en ro­man. Den fick ti­teln ”Kvar­tet­ten som spräng­des” och kom 1924. Hans ro­man blev ock­så en suc­cé. Pä­ta ha­de lyc­kats som för­fat­ta­re. Han tjä­na­de så myc­ket peng­ar att han kun­de slu­ta på tid­ning­en.

Han ha­de ock­så tjä­nat myc­ket på att re­sa runt i Sve­ri­ge och sjunga si­na vi­sor. Det gav sto­ra in­koms­ter. Men vår Pro­fil triv­des in­te på sce­nen. Han led av ramp­fe­ber. Där­för slu­ta­de han att ge kon­ser­ter.

Allt gick bra i någ­ra år. Vår Pro­fil ha­de till och med fått råd att kö­pa en vil­la i Ram­lö­sa. Men så vän­de det ner­åt. Peng­ar­na bör­ja­de ta slut. Då be­stäm­de sig Pä­ta för att skri­va en bok till. Den kom ut 1926 och fick ti­teln ”Kri­ser och kran­sar”.

Den här gång­en gick det in­te alls li­ka bra. Han fick då­li­ga re­cen­sio­ner. Så blev han sjuk. Vår Pro­fil drab­ba­des av de­pres­sio­ner och luft­rörs­be­svär. Till sist ham­na­de han på stads­ho­tel­let i Växjö. Där dog han i lung­in­flam­ma­tion på val­borgs­mäs­so­af­to­nen 1929.

Pre­cis när han låg och dog så fick han ett myc­ket fint lit­te­rärt pris – De ni­os pris. Men det hann han ald­rig få re­da på. Han fick in­te hel­ler upp­le­va hur hans ”kri­ser och kran­sar” blev om­vär­de­rad och kom att be­trak­tas som ett av 1900-ta­lets främs­ta dikt­verk.

Vår Pro­fil blev man­nen som sat­te ”Lil­la Pa­ris” på kar­tan. Han blev ba­ra 48 år gam­mal.

Vem var han?

För­ra vec­kans Pro­fil: Hen­ri Gif­fard. Föd­des i Pa­ris den 8 ja­nu­a­ri 1825. Fransk in­gen­jör. Bygg­de det förs­ta luft­skep­pet som gick att sty­ra. Han dog i Pa­ris den 14 1pril 1882.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.