Hans drömmar om att bli författare blev sanna

Vår Profil ligger begravd på Donationskyrkogården i Helsingborg. Där inträffade det en tråkig händelse på nyårsaftonen 2007. Då stjälpte någon omkull hans gravsten! Den gick sönder och måste ersättas med en ny.

Det var en stor och tung sten, säkert över 1,5 meter hög. Arbetet måste ha kostat förövaren mycket möda. Men dådet var kanske ändå inte riktat enbart mot vår Profil. För samtidigt vandaliserades 37 andra gravstenar! Det måste ha varit en idiot som varit i farten.

Vår Profil måste få ett namn. Låt oss kalla honom för Päta. Det var en signatur som han använde sig av under en tid som journalist.

Päta hade ingen examen. Han hade misslyckats i skolan. Där fick han C i flit och D i uppförande! Totalt underkänt med andra ord.

När hans föräldrars klädaffär gick i konkurs blev han tvungen att börja jobba. Då var han 14 år gammal. Han fick pröva både det ena och det andra. Hans CV blev en lång lista: Biträde i en fotoateljé, springpojke, typograflärling, biträde i en järnhandel och till sist journalist.

Det blev det där med journalistiken som blev hans räddning. Han halkade bara in i tidningsvärlden, utan någon speciell yrkesutbildning. År 1906 lyckades hans bror Gösta fixa ett jobb åt honom som volontär på Stockholms Dagblad. Päta blev notisjägare, reporter, kåsör och recensent. Han kom in i det fack där han hörde hemma.

Men han hade ett problem. Han var kär. Föremålet för hans ömma låga var en mörk, söt flicka som hette Karin och som bodde i hans barndomsstad.

Päta själv var tyvärr inte någon riktig he-man. Han var smal och spinkig. Dessutom hade han ett för stort huvud, en sned näsa och utstående öron.

Hur som helst så tog han tjuren vid hornen och åkte ner till sin hemstad. Där friade han till Karin. Det gick som man kunde vänta. Karin tackade nej. Hon gifte sig i stället med en köpman som hette Hugo och flyttade till Göteborg.

Vår Profil blev förtvivlad. Han kom aldrig över denna besvikelse. Den skulle leva vidare i hans skriverier.

På hösten 1907 lämnade Päta Stockholm och flyttade till Helsingborg. Där fick han jobb på en ny tidning som hette Helsingborgs-Posten. Den kom ut sex dagar i veckan. Redaktionen var liten, bara fem personer, vilket innebar att vår Profil fick slita hårt.

Efter ett par år befordrades Päta till redaktionssekreterare. Han fick också chansen att göra en del utlandsresor. Men han var ändå inte riktigt nöjd. Han ville någonting mer än att bara sitta och skriva ihop en ny tidning varje dag. Han drömde om att bli författare.

Vår Profil hade flera strängar på sin lyra. Han var inte bara bra på att skriva utan kunde också spela gitarr. Vidare var han en entertainer som kunde ställa upp och skriva hyllningsdikter till födelsedagar och andra högtidliga tillfällen.

Därför började han sin författarbana med att skriva en visbok. Päta behöll sitt arbete på tidningen och jobbade med visorna på kvällar och nätter. Tyvärr kunde han inte skriva noter, men en god vän hjälpte honom med den saken.

Vår Profil hade tur. Bonniers bestämde sig för att ge ut hans bok.

Den innehöll 31 visor och kom ut 1922. Boken blev en stor succé. Den innehöll flera visor som folk kom att tycka om, till exempel ”Den första gång jag såg dig”.

Det här gav vår Profil blodad tand. Han började jobba med en roman. Den fick titeln ”Kvartetten som sprängdes” och kom 1924. Hans roman blev också en succé. Päta hade lyckats som författare. Han tjänade så mycket pengar att han kunde sluta på tidningen.

Han hade också tjänat mycket på att resa runt i Sverige och sjunga sina visor. Det gav stora inkomster. Men vår Profil trivdes inte på scenen. Han led av rampfeber. Därför slutade han att ge konserter.

Allt gick bra i några år. Vår Profil hade till och med fått råd att köpa en villa i Ramlösa. Men så vände det neråt. Pengarna började ta slut. Då bestämde sig Päta för att skriva en bok till. Den kom ut 1926 och fick titeln ”Kriser och kransar”.

Den här gången gick det inte alls lika bra. Han fick dåliga recensioner. Så blev han sjuk. Vår Profil drabbades av depressioner och luftrörsbesvär. Till sist hamnade han på stadshotellet i Växjö. Där dog han i lunginflammation på valborgsmässoaftonen 1929.

Precis när han låg och dog så fick han ett mycket fint litterärt pris – De nios pris. Men det hann han aldrig få reda på. Han fick inte heller uppleva hur hans ”kriser och kransar” blev omvärderad och kom att betraktas som ett av 1900-talets främsta diktverk.

Vår Profil blev mannen som satte ”Lilla Paris” på kartan. Han blev bara 48 år gammal.

Vem var han?

Förra veckans Profil: Henri Giffard. Föddes i Paris den 8 januari 1825. Fransk ingenjör. Byggde det första luftskeppet som gick att styra. Han dog i Paris den 14 1pril 1882.