Marita Adamsson: Om att se, våga tro vad man ser och inte blunda av rädsla för obehag

Senaste gången jag var i Halden var 7 mars. Det känns märkligt att tänka sig att det inte längre bara är att sätta sig på bussen eller i bilen och åka över gränsen. Ännu märkligare är kanske känslan av hur kusligt aktuell pjäsen är som jag såg. För det var på den gamla teatern jag var. Fredrikshalds Teaterselskap hade satt upp Ibsens En folkefiende från 1882 och jag skrev att den var mycket aktuell, att Greta Thunberg tassade i kulisserna. För det var varningsropen om en klimatkatastrof jag tänkte på då, när jag jämförde Doktor Thomas Stockmanns kamp för att få fram sin varning om hälsovådligt vatten i stadens nya badanläggning med läget i dagens samhälle.

Nu kliver andra gestalter fram ur kulisserna. De sista föreställningarna på den anrika teatern ställdes in med hänsyn till risken att ytterligare sprida coronavirus. Men innan dess har verkligheten sett ut som en regelrätt kopia av konflikten i En folkefiende: Thomas Stockmann slår larm, helt övertygad om att staden ska ta krafttag för att förhindra att någon blir sjuk av vattnet. Han kör huvudet i maktens vägg: Att stänga badet skulle betyda ekonomisk katastrof.

Jag visste det inte när jag satt i teatersalongen men den här dagen slutade kyrkklockorna i den lilla staden Nembro i Lombardiet att ringa för de döda. Kyrkan ville bespara invånarna att höra oavbruten dödsringning.

Redan två dagar tidigare hade Island slagit larm om att coronavirus verkade spridas via Ischgl i österrikiska Tyrolen. Flera turister som kommit hem från Ischgl var sjuka och man misstänkte att de fått smittan på sin skidresa. Tyrolen avfärdade misstanken och fick stöd av Österrikes regering. Det var medicinskt orealistiskt att tro att det ursprungligen kinesiska viruset fanns i Tyrolen, löd budskapet.

Men ett par dagar senare testade även norska hemvändande Tyrolenresenärer positivt. En bartender på en populär afterski-bar i Ischgl bar på viruset – liksom flera av kollegerna – men det tog ytterligare flera dagar innan myndigheterna offentligt medgav att det kunde spridas smitta i området och baren stängde. Först någon vecka efter det var Tyrolen nedstängt, men då hade viruset redan följt med skidåkarna åt många olika håll. Nu kommer tyska tidningsuppgifter om att man i Ischgl i slutet av februari tystade ner uppgiften om ett coronafall i en after-ski-bar.

Sverige verkar ha trott på Österrikes försäkringar. På radio berättade förra veckan en svensk kvinna hur hon åkt från Ischgl med 40 graders feber och ringt 1177 för att bli testad när hon kom hem. Det behövdes inte, blev beskedet, Österrike var inte farligt. Det var i italienska Alperna smittan fanns. Hon hade varit på after ski och hon hade covid-19.

Thomas Stockmann agerade som läkare. Han ville förhindra sjukdom. Ekonomiska värden höll emot. Island såg ett jättelikt hälsohot. De som levde av skidturismen ville inte se detsamma. Sannolikt påverkade de ekonomiska riskerna bedömningen. Nu ser jag tyska medier skriva om Åre som ett nytt Ischgl.

Som vanligt är verkligheten inte svart-vit. En bassäng med hälsovådligt vatten stänger man tills man kan erbjuda säkra förhållanden. En bar där man sitter mycket, mycket tätt är inte ett bra ställe att umgås på i pandemitider. Men den springande punkten i det sammanhanget är förstås det smittskyddsläkarna gång på gång försöker pränta in i oss: Man går inte till jobbet eller ut på lokal om man känner sig det allra minsta sjuk i det läge som råder nu.

Däremot kan man med fördel vara ute i naturen. Det är inte skidåkningen som är problemet. Det är after-ski. Ischgl hade kunnat reagera snabbare om visselblåsare inte bemötts på samma sätt som Doktor Stockmann.

Däremot är det förmodligen svårt att finna första fallet. En italiensk journalist om det hårt drabbade Nembro (där klockorna inte ringer), nära Bergamo i Lombardiet. När han vandrar runt i en tyst och öde stad berättar en av prästerna att man nu tror att det började redan kring julhelgerna, för i januari dog ovanligt många på ett äldreboende i lunginflammation och sedan låg i stort sedan hela staden sjuk i feber.

När förstår man att något är allvarligt fel, inte bara en anhopning av olyckliga omständigheter? Vilka rutiner har man för att kolla varför gamla människor dör? När slår man på larmtrumman? Och vilka är redo att lyssna?