Gu­nil­la Håkansson: Låt oss fort­sät­ta att va­ra om­tänk­sam­ma

Strömstads Tidning - - Fria Ord & Ledare -

Var­je mor­gon så tar det någ­ra se­kun­der... är jag del av ett sam­häl­le i kris? Jag kän­ner sam­ma be­svi­kel­se dag ef­ter dag – jo, ty­värr. Det var verk­ligt och ing­et ont jag ba­ra ha­de drömt. Ing­en vet på för­hand hur man re­a­ge­rar i en kris, men de som ut­mär­ker sig ge­nom att till ex­em­pel hamst­ra mun­skydd för att säl­ja dyrt är verk­li­gen i mi­no­ri­tet. De all­ra fles­ta har vi­sat sig va­ra hjäl­tar. 70-plus­grup­per­na stan­nar hem­ma, trots att det är olid­ligt trå­kigt, de som in­te är i risk­grupp stäl­ler upp och hjäl­per till att hand­la.

Ba­ra i min bo­stads­rätts­för­e­ning har runt 30 per­so­ner an­mält sig för att hjäl­pa. Re­stau­rang­er bju­der vår­dan­ställ­da på mat, band spe­lar gra­tis via web­ben, vi hål­ler av­stånd och fram­förallt: sjuk­vårds­per­so­nal, hem­tjänst och and­ra i vår­den går till job­bet för att räd­da liv och skol­per­so­nal går oför­tru­tet till job­bet för att de i vår­den och and­ra med sam­hälls­bä­ran­de funk­tio­ner ska kun­na job­ba.

De som kan för­sö­ker job­ba hem­i­från för att skyd­da and­ra. Jag är bland dem, även om jag ibland mås­te ta mig in till re­dak­tio­nen, där vi har en kärn­trupp på plats som stöt­tas av re­port­rar som job­bar på fäl­tet, men skri­ver hem­ma. Näs­tan al­la li­tar på vå­ra myn­dig­he­ter och stäl­ler upp och gör vad de kan för att lå­ta bli att spri­da smit­tan.

Jag läs­te att en bä­ver som tap­par pin­nen de bär på än­då fort­sät­ter och läg­ger den osyn­li­ga pin­nen där den ha­de tänkt sig från bör­jan. Det­ta för att det tar mer ener­gi för bä­verns lil­la hjär­na att pla­ne­ra om. Det är gans­ka lätt att re­la­te­ra till just nu. Pin­nen för­svann och vi skul­le så gär­na vil­ja fort­sät­ta och läg­ga den osyn­li­ga pin­nen på sin plats. Men för oss är det omöj­ligt, och det tar myc­ket ener­gi att pla­ne­ra om.

Ing­en vet på för­hand hur man re­a­ge­rar i en kris, men de all­ra fles­ta är hjäl­tar

Som jag på­pe­kat ti­di­ga­re – det kom­mer en tid ef­ter co­vid-19. Men jag und­rar om det kom­mer att fin­nas nå­got ”som van­ligt” när det värs­ta är över? Kri­sen kanske får oss att tän­ka om för all­tid? Allt har ställts på sin spets och vi vet bätt­re vad som är vik­tigt nu. Vi för­står hur vik­ti­ga vå­ra nä­ra och kä­ra är. Vi för­står att vi in­te be­hö­ver fly­ga hit och dit – sär­skilt när vi nu ser hur bra kli­ma­tet mår av vårt ofri­vil­li­ga stopp, så vi kanske fort­sät­ter med många skype­mö­ten även i fram­ti­den.

Jag tror att re­stau­rang­er­na kom­mer bli över­ful­la när vi änt­li­gen får um­gås igen, men kanske ock­så en och an­nan stads­bo mer lärt sig att upp­skat­ta fjäl­len, sko­gen och klip­por­na i Bo­hus­län un­der ti­den när man in­te kun­nat re­sa.

Låt oss fort­sät­ta att va­ra om­tänk­sam­ma hjäl­tar när kri­sen är över!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.