Ma­ri­ta Adams­son: Det går in­te att ta lätt på smitt­ris­ker­na – al­la mås­te hjäl­pas åt

Strömstads Tidning - - Lördagskrö­nikan -

Un­der he­la co­ro­na­ti­den har jag tänkt på ba­lans. Ba­lans mel­lan för­sik­tig­het och för­la­man­de räds­la, ba­lans mel­lan ut­tor­kan­de hand­tvätt och åter­fuk­tan­de handcre­me, ba­lans mel­lan att lä­sa på och att fast­na i äm­net. Och – sär­skilt för oss som ar­be­tar på en tid­ning – ba­lans mel­lan vik­ten av att spri­da sak­lig in­for­ma­tion och ris­ken att het­sa fram pa­nik.

Där­för känns den förs­ta me­ning som rin­ner upp i hu­vu­det li­tet skräm­man­de, men än­då – den är: ”Mar­dröm­men är här.”

För he­la ti­den har jag tänkt så, mar­dröm­men är om co­ro­na­vi­rus får fäs­te på äldre­bo­en­den, i hem­sjuk­vård och i hem­tjänst. Det är ju där de finns, de som en­ligt den na­tio­nel­la pla­nen ska skyd­das, allt­så de gam­la och re­dan sju­ka. De ris­ke­rar att drab­bas all­var­li­gast och för­u­tom det per­son­li­ga li­dan­det in­ne­bär många svårt sju­ka ock­så ett hot mot sjuk­vår­dens för­må­ga att fun­ge­ra.

Sam­ti­digt är det in­te lätt att und­vi­ka smit­ta bland män­ni­skor som är i be­hov av myc­ket hjälp av and­ra och of­ta har för­sva­gat im­mun­för­svar. Så hur mar­dröms­likt det än är att få be­kräf­tat att det finns smit­ta på många av Stock­holms äldre­bo­en­den – och i fle­ra and­ra kom­mu­ner ock­så – så är det ty­värr in­te helt för­vå­nan­de. En­ligt upp­gif­ter i tors­dags finns dock än­nu inga fall på äldre­bo­en­den och i hem­tjänst i Strömstad och Ta­num.

För­vå­nan­de är det dä­re­mot – milt ut­tryckt – att fi­nans­bor­gar­råd sä­ger att Stock­holm gång på gång tryckt på So­ci­al­sty­rel­sen om att det be­hövs mer skydds­ut­rust­ning till kom­mu­ner­na, bland an­nat till hem­tjäns­ten, ut­an att få till­räck­ligt myc­ket. Jag kan ju in­te ve­ta vad som lig­ger bakom det­ta, men det har ju vi­sat sig att fle­ra re­gi­o­ner helt lätt­sin­nigt hål­lit sig med mind­re la­ger än Folk­hälso­myn­dig­he­ten re­kom­men­de­rat.

Det har dess­utom kom­mit än­nu mer för­vå­nan­de upp­gif­ter om att äldre­bo­en­den in­te ens har tvål så det räc­ker för per­so­na­lens hand­tvätt! Ex­akt hur det ser ut vet vi för­stås in­te hel­ler. För­hopp­nings­vis är det ett ensta­ka fall av tvål­brist. Den spon­ta­na tan­ken hos mig är att per­so­na­len väl får ta med sig tvål, men tän­ker jag en stund till blir jag än­då oro­lig. För vart le­der ett så oor­ga­ni­se­rat sy­stem? Till att var och en vak­tar sin tvål­flas­ka så den in­te pum­pas slut på? Till att det står en mas­sa tvål över­allt me­dan disk­med­let tar slut? Sto­ra or­ga­ni­sa­tio­ner krä­ver fak­tiskt – or­ga­ni­sa­tion.

Jag blir ba­ra mer och mer kon­fun­de­rad över den anings­lös­het man kan ana un­der det ka­os man lä­ser om el­ler är rädd ska kom­ma. Det gäl­ler den na­i­va – el­ler i värs­ta fall cy­nis­ka – in­ställ­ning­en till la­ger, va­re sig det hand­lar om hand­sprit, en­gångs­hands­kar el­ler kom­po­nen­ter till in­du­stri­pro­duk­tion. För mig är det själv­klart att just-in-ti­me förr el­ler se­na­re kom­mer att vi­sa sig be­ty­da too-la­te. Nog kom­mer den fi­lo­so­fin att om­prö­vas på and­ra si­dan pan­de­min?

Det gäl­ler ock­så den anings­lö­sa in­ställ­ning­en till smitt­ris­ker. Man kan in­te lå­ta sig pa­ra­ly­se­ras av vi­rus­skräck. Men man får in­te hel­ler blun­da för fa­ran. Det är helt en­kelt upp­rö­ran­de att hö­ra ta­las om folk som går och hand­lar och rör sig runt på ga­tor­na hos­tan­de, me­dan de sä­ger sig va­ra fris­ka. Och det gör mig djupt oro­ad att när folk sä­ger att det nog in­te är nå­gon fa­ra här i Strömstad, att det är stor­stä­der som är drab­ba­de. Den här smit­tan spri­der sig.

Det är ba­ra att in­se det. Och då ska man ha re­spekt.

Vi­rus drab­bar där de kom­mer åt. Men man ska in­te glöm­ma att för­ut­sätt­ning­ar­na ock­så är oli­ka. Här hos mig ar­be­tar två per­so­ner i ett hus och kan hål­la be­hö­rigt av­stånd. Vå­ra gam­la an­hö­ri­ga har till­syn och vi hål­ler kon­takt per te­le­fon. An­nat är det för de som bor i sto­ra fa­mil­jer med fle­ra generation­er i en li­ten lä­gen­het i stor­stä­der­nas ”so­cio­e­ko­no­miskt ut­sat­ta om­rå­den.” Hur ska de kun­na hål­la de äld­re un­dan smit­tan?

Det är sam­ma skill­na­der som un­der tu­ber­ku­lo­sens skräck­väl­de: Trång­bod­da, sto­ra fa­mil­jer kom­mer in­te un­dan, men ock­så de väl­be­ställ­da drab­bas. Sam­häl­let och in­di­vi­der­na lär­de sig en hel del om häl­sa och smitt­han­te­ring – som hy­gi­en, för­sik­tig­het, skil­da tvätt­rum, eg­na hand­du­kar, nä­rings­rik mat och frisk luft – när tu­ber­ku­lo­sen här­ja­de. Trots al­la häl­sotren­der un­der se­na­re år är jag ty­värr in­te alls sä­ker på att de ba­sa­la kun­ska­per­na finns kvar i rygg­mär­gen.

Nu be­hö­ver de nö­tas in där. För vi kan bju­da mot­stånd, om al­la hjälps åt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.