En bil­bär­ga­re med stark täv­lings­in­stinkt

Täv­lings­in­stink­ten kan stäl­la till det för Sand­ra Jo­hans­son, 43, bil­bär­ga­re i Ta­nums­he­de. Hon har knäckt bå­de rev­ben och bru­tit fing­rar i ivern att kom­ma först. Fast då gäll­de det att va­ra först på bol­len i fot­bolls­må­let.

Strömstads Tidning - - Lördagspor­trättet - Jer­ker Nor­lan­der jer­ker.nor­lan­der@st­nb.se

– Men jag ger mig ald­rig, sä­ger hon, och syf­tar nu på sitt ar­be­te att bär­ga for­don.

Det bör­ja­de i Da­lum ut­an­för Ul­ri­ce­hamn. En svag väst­göta­di­a­lekt kan fort­fa­ran­de spå­ras men hon vill in­te sä­ga att hon kom­mer ifrån ”slät­ta”. Hon väx­te upp 1,5 mil från grän­sen till Ska­ra­borg så hon ser sig hell­re som en älvs­bor­ga­re.

Hon gick el-lin­jen på gym­na­si­et men sä­ger att det in­te pas­sa­de hen­ne.

– Jag hop­pa­de av och bör­ja­de byg­ga kretskort på ett fö­re­tag istäl­let.

– Jag kom snabbt in i det som bru­kar kal­las bil­bu­ren ung­dom. Min förs­ta bil var en Vol­vo 242 års­mo­dell 1976 som jag lac­ka­de om själv. Det är den en­da bil jag ång­rar att jag sålt. Nu­me­ra är det en kle­nod och ef­ter­sökt i ral­ly­sam­man­hang för att det är en två­dör­rars-mo­dell.

Allt som drivs av mo­to­rer är in­tres­sant för Sand­ra. Det bör­ja­de med mo­pe­der, fort­sat­te med epa-trak­to­rer och så blev det fol­kra­ce.

– Jag var så lad­dad för att vin­na att jag bå­de gri­na­de och kräk­tes in­nan start, be­rät­tar hon. De fles­ta sat­sa­de 100 pro­cent men jag gav all­tid 120 pro­cent.

Så vann hon ock­så tjej-cu­pen i fol­kra­ce 2003.

– Bå­de mam­ma och pap­pa kör­de fol­kra­ce och vi kör­de all­tid Saab 99. Hem­ma ha­de vi fle­ra styc­ken Saab 99 som vi ploc­ka­de de­lar från när det be­höv­des.

Fot­boll har all­tid fått myc­ket tid. Sand­ra bör­ja­de ute men ham­na­de snabbt i må­let. Mo­der­klub­ben het­te Tim­me­le. När dot­tern bör­ja­de spe­la blev hon över­ta­lad att dra på sig mål­vakts­hands­kar­na igen ef­ter fle­ra års pa­us. Då het­te la­get ÅTR, Åsarp-Trä­det-Red­väg FK.

– Jag var full­stän­digt orädd och kas­ta­de mig in i vil­ken si­tu­a­tion som helst. Of­ta ska­dad men fot­bol­len var skit­kul.

Hon kopp­lar ald­rig av och har stän­digt på sig ar­bets­klä­der­na.

– An­nars är det ing­en som kän­ner igen mig, sä­ger hon och skrat­tar.

På som­ma­ren tar hon fy­ra da­gar le­digt. Då tar hon med sig mam­ma i den om­bygg­da bus­sen och åker till Ul­la­red och, na­tur­ligt­vis, till motor­mäs­san Wings and Whe­els i Var­berg.

– Mam­ma und­rar var­för jag mås­te ha ar­bets­klä­der­na på mig på se­mestern, men det kan ju va­ra nå­got som krång­lar på vägen, sä­ger Sand­ra. All­tid be­redd på att gö­ra en in­sats.

Hon gick vi­da­re från att gö­ra kretskort till att bli truck­fö­ra­re, fas­tig­hets­skö­ta­re och bi­l­an­sva­rig på ett fö­re­tag. Se­dan läs­te hon vi­da­re till un­der­skö­ters­ka och job­ba­de natt i hem­patrul­len. To­talt tio år i vår­den.

– Jag triv­des med job­bet men ar­bets­för­hål­lan­de­na var un­der all kri­tik. Det var ut­räk­nat på mi­nu­ten hur lång tid det skul­le få ta för att gå in till en gam­ling för att bäd­da en säng. Det fanns ald­rig tid för en prat­stund. Jag var su­gen på att lä­sa vi­da­re till sjuk­skö­ters­ka men jag ha­de ju hop­pat av sko­lan så jag ha­de ing­en gym­na­si­e­kom­pe­tens för att stu­de­ra vi­da­re.

Ef­ter fol­kra­ce-pe­ri­o­den tog fis­ket och båt­in­tres­set över.

– Åsun­den vid Ul­ri­ce­hamn är en fan­tas­tisk sjö att fis­ka gös i. Vi gjor­de även re­sor med fis­ke­klub­ben till väst­kus­ten för att fis­ka. Bäst gil­la­de jag att vrak­fis­ka vid Born­holm för det var där de rik­tigt sto­ra tors­kar­na fanns.

På en ma­skin­träff i Trä­det ut­an­för Ul­ri­ce­hamn träf­fa­de hon Pe­ter Bär­ga­re, som var där för att vi­sa sin tänd­ku­le­mo­tor.

– Jag ha­de inga pla­ner på att bli bo­hus­lä­ning men nu dri­ver vi fö­re­ta­get ihop. Vi har fem for­don och en ter­räng­bär­ga­re.

Vig­seln blev som van­ligt nå­got ex­tra. De ha­de en ma­skin­träff hem­ma i Ta­nums­he­de och Sand­ra stod på ett flak och blev in­ter­vju­ad. Då klev Pe­ter upp på fla­ket, knä­föll och fri­a­de. Se­dan kom Torsten Klev­sä­ter upp på sce­nen, klev ur en gam­mal ove­rall och för­rät­ta­de vig­seln.

– Då blev jag verk­li­gen lu­rad, men ång­rar det in­te, sä­ger Sand­ra och skrat­tar.

Bil­bär­ga­re är en livs­stil med stän­dig jour. Du mås­te gil­la job­bet an­nars funkar det in­te. Ing­en dag är den and­ra lik. De ro­li­gas­te upp­dra­gen är att bär­ga skogs­ma­ski­ner som kört fast långt ute i ter­räng­en. Även en last­bilsväl­ta är all­tid en ut­ma­ning.

– Vi bor ju nä­ra E 6:an och hör tra­fi­ken rätt så bra. Nu ring­er det snart, kan jag sä­ga till Pe­ter, för då hör jag på en lång­tra­da­re att den har fått punk­te­ring. Det hörs på långt håll om det är en Sca­nia el­ler en Vol­vo som pas­se­rar.

På per­son­bi­lar är det mest el-fel som gör att folk ring­er på bärg­ning.

– Och ibland bor­de de lä­sa in­struk­tions­bo­ken li­te bätt­re, suc­kar Sand­ra. En gul lam­pa be­hö­ver in­te be­ty­da att mo­torn är på väg att skä­ra, det kan li­ka gär­na va­ra en lam­pa som ly­ser för att spo­larväts­kan har ta­git slut.

– För­res­ten så blir jag in­te så för­vå­nad över nå­got läng­re, sä­ger hon.

Jag var så lad­dad för att vin­na att jag bå­de gri­na­de och kräk­tes in­nan start

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.