Skillnader i rörlighet säger inte allt om spridningen

Googles beslut i förra veckan att släppa information från olika länder om människors rörlighet har orsakat en debatt om Sveriges åtgärder är tillräckliga.

I förra veckan släppte Google användardata från företagets platstjänster: ”COVID-19 Community Mobility Reports”. Google samlar in data från mobiltelefoner för att bland annat förutsäga trafikmönster och även i realtid ge information om trängsel i trafiken.

Just nu är Googles data naturligtvis intressant för myndigheter i olika länder för att få reda om restriktioner ger någon effekt på spridandet av covid 19-viruset.

Man ska komma ihåg att rörligheten i sig inte säger något om uppträdandet hos enskilda individer. I tidningen Sjukhusläkaren i helgen noterade journalisten Kristina Wallin att restriktionerna är hårda i Italien där hon bor, men det finns inga särskilda rekommendationer för äldre. ”Ingen myndighet har gått ut tydligt med att 70-plussarna bör stanna hemma och låta andra handla åt dem, eller att det inte är lämpligt att träffa farmor /.../ Affärerna är fortfarande fulla av äldre som glatt handlar själva mitt ibland folk. När skolorna stängdes lämnades barnen med sina far- och morföräldrar”, skriver hon.

Man kan notera att det sistnämnda beteendet är just det som svenska myndigheter absolut har velat undvika när man har motiverat beslutet att inte stänga förskolor och grundskolor.

Bekämpandet av covid-19 har visat sig vara ett antal jättestora samhällsexperiment där ingen har facit. Men det står klart att när det gäller samhällsingreppen spelar historiska, ekonomiska och kulturella faktorer stor roll. Hur många bor på äldreboenden? Hur är folkhälsan? Är det vanligt att tre generationer bor tillsammans?

När det gäller rörligheten har det blivit en stor debatt om svenskarna i tillräckligt hög grad hörsammar myndigheternas rekommendationer. Står vi tillräckligt långt ifrån varandra i kön i affären? Träffas vi i för stora grupper i parker nu när vårvärmen kommer? Åker man till sommarstugan i Bohuslän, trots att både stat, region och kommun avråder från detta? Ja, det sistnämnda håller på att ske, det vet vi redan.

Det finns två underskattade problem som gör att budskapen om social distansering och hygienrutiner inte når ut helt. För det första har vi en stor andel av befolkningen nu som inte förstår svenska så bra att de kan ta till sig informationen.

För det andra har vi en andel av befolkningen som stadigt har blivit större under en lång tid: nyhetsundvikarna. Professor Jesper Strömbäck varnade redan för fem år sedan (Journalisten 3 mars 2015) att andelen som inte tar del av nyheter ökade från åtta till 17 procent mellan 1986 och 2013. Detta är redan ett politiskt och demokratiskt problem. Men det blir ännu mer akut när samhället måste nå ut med information.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har fått 75 miljoner för informationsinsatser. Kommunikationsdirektör Morgan Olofsson, säger till podden Mediepodden att det är ”de där sista tio procenten som verkligen, verkligen är utmanande” att nå.

I skrivande stund vill regeringen ha mer befogenheter för att snabbt kunna fatta beslut som egentligen borde gå via riksdagens lagstiftningsmakt. Det är mycket möjligt att detta kan bli verklighet. Men det vore mycket bättre om regeringen inte behövde ta till mer tvångsåtgärder än nödvändigt. Frivilligt undvikande av att besöka sommarstugan i påsk är betydligt bättre än avspärrningar.