Sor­ge­be­sked – Git Krag­he har gått bort

Beske­det om Strömstads­ar­tis­tens bort­gång kom i hel­gen via Fa­ce­book från hen­nes fa­milj. Git Krag­he blev nat­ten till 2 april has­tigt sjuk och för­des i am­bu­lans till Näl, där hon av­led någ­ra tim­mar se­na­re. Dödsor­sa­ken är än­nu in­te fast­ställd, men hon ha­de in

Strömstads Tidning - - Si­dan 1 - Ma­ri­ta Adams­son

Git Krag­he Stor­gärds föd­des in i te­a­ter­värl­den. Som dot­ter till Strömstads re­vykung och Bo­hus­val­ser­nas sång­a­re Kjell Krag­he har hon många gång­er vitt­nat om hur hon väx­te upp i te­a­terns ku­lis­ser. Där­med in­te sagt att vä­gen upp på sce­nen var spikrak.

”Fast jag ha­de ju ing­et val. Mam­ma var ock­så med när re­vy­er­na sat­tes upp. Och de ha­de ing­en barn­vakt. Jag var all­tid med i ku­lis­ser­na. Det var de and­ra bar­nen ock­så. Vi rev bil­jet­ter och sål­de pro­gram. Men jag vil­le in­te stå på sce­nen. Jag såg ju bak­si­dan, stress och ner­vo­si­tet, ” be­rät­ta­de hon i en ge­men­sam in­ter­vju med pap­pa Kjell och dot­tern Gio, dan­sa­re, hös­ten 2018.

Men så blev det än­då sce­nen. Först gjor­de hon mu­si­ka­len Fars barn till­sam­mans med skol­kom­pi­sen Ulf Kar­le, se­dan fort­sat­te det. Ko­re­o­gra­fen och re­gis­sö­ren Ivo Cramér, som var bo­satt i Strömstad, upp­munt­ra­de hen­ne 1986 att gå på au­di­tion till Rikste­a­terns upp­sätt­ning av Stop­pa

värl­den, jag vill sti­ga av. Git fick hu­vud­rol­len, gav sig ut på tur­né och flyt­ta­de se­dan till Stock­holm. Hon spe­la­de på Söd­ra Te­a­tern, Va­sa­te­a­tern i Fin­land och på Li­se­bergs­te­a­tern och var med om att star­ta Wall­mans Sa­long­er.

– Hon var ut­bil­dad gyck­la­re ock­så, be­rät­tar ma­ken Jo­han Stor­gärds, som till­sam­mans med Git se­dan 2016 dri­vit Mjöl­keröds Gol­frestau­rang i San­näs, där det ock­så bju­dits på scen­fram­trä­dan­den, i som­ras bland an­nat av Vik­to­ria Tol­stoy och Svan­te Thu­res­son.

Git Krag­he val­de i mit­ten av 90ta­let att bry­ta det hek­tis­ka ar­tist­li­vet och flyt­ta hem till Strömstad, men sce­nen läm­na­de hon in­te. Här blev hon en del av re­vy­li­vet igen och har med­ver­kat i ra­der av ny­års­re­vy­er, te­a­terupp­sätt­ning­ar och sho­wer, där hon fram­trätt som allt från ängs­lig gam­mal dam med hand­väs­kan i fast grepp till full­fjäd­rad show­dan­sös i glitt­ri­ga fo­dral och fjä­der­boa.

Bland dem hon ar­be­tat nä­ra och myc­ket med un­der fle­ra år finns den nors­ke ar­tis­ten Dag Brand­th.

– Jag kän­ner mig som be­dö­vad, jag är fort­fa­ran­de i chock, sä­ger han.

– Jag har känt Git i så många år. Nå­gon gång i li­vet träf­far man en män­ni­ska som man har en ma­gisk ke­mi med. Git var en så­dan. Vi ha­de en unik kon­takt. Hon blev som min sto­ra­sys­ter. Vi lär­de kän­na varand­ra in­om re­vy­mil­jön och det var som om vi känt varand­ra he­la li­vet och vi för­de många me­nings­ful­la sam­tal.

De har gjort så många re­vy­er och sho­wer till­sam­mans att han in­te kan sät­ta nå­gon siff­ra på det, men när han ska sä­ga nå­got hans sär­skilt minns är det Git i num­ret Lo­la ur Strömstads ny­års­re­vy Le­va

li­vet 2006.

– Hon var helt fan­tas­tisk, så pro­fes­sio­nell. Det kun­de ha va­rit på vil­ken scen som helst i värl­den. Git var en fan­tas­tisk scen­per­son­lig­het.

– Det är så för­fär­ligt sorg­ligt. Nu hop­pas jag ba­ra att co­ro­na­vi­ru­set in­te kan hind­ra mig från att kom­ma och ta del i ett sista far­väl, sä­ger han per te­le­fon från Hal­den.

– Just nu är al­la mi­na tan­kar hos Jo­han och Gio. Men små­ning­om vill Ulf Kar­le och jag gö­ra en hyll­nings­fö­re­ställ­ning till Git.

Sång­a­ren och re­vy­skå­de­spe­la­ren

Carl Ax­ell är en an­nan ar­tist som ar­be­tat länge med Git Krag­he.

– Vårt all­ra förs­ta mö­te på sce­nen var när jag spe­la­de i or­kes­tern och ha­de ett en­da nummer på sce­nen, som Tom Jo­nes. Git var in­te gam­la tö­sen. Hon gick med en skylt där det stod ”Nästa nummer” och neg.

Men se­dan spe­la­de de ihop i Kjell Krag­hes På fes­tan­de mage på Ska­ge­rack och de har gjort tur­né­er runt om i Västsve­ri­ge.

– Vi har haft myc­ket ro­ligt. Git var all­tid så stöd­jan­de och tänk­te på al­la. Hon ha­de ett stort hjär­ta. När jag skul­le de­bu­te­ra i en tal­roll var ju ner­vös, men Git var ett stort stöd. Hon var snabb, än­då hann hon tän­ka på al­la.

– Ba­ra för en må­nad se­dan kra­ma­de hon om mig och tac­ka­de för en bild av Kjell som jag ha­de lagt ut på Fa­ce­book.

Gun Jo­hans­son, pri­ma­don­na i många re­vy­er av bå­de Kjell Krag­he och Ulf Kar­le till­sam­mans med Git, är nä­ra tå­rar­na när hon sva­rar.

– Det är så fruk­tans­värt trå­kigt. Jag kän­ner så­dan sorg. Jag har känt Git se­dan hon var li­ten. Hon var med Kjell på al­la trä­ning­ar.

Se­na­re, när Git själv stod på sce­nen, var de of­ta del av sam­ma en­semb­le.

– Vi har haft så myc­ket ro­ligt. Git kun­de så myc­ket. Hon har gjort många ro­li­ga sa­ker och va­rit pri­ma­don­na. Hon var smi­dig och här­lig på sce­nen. Och am­bi­tiös.

– Det känns näs­tan som om det­ta var i min egen fa­milj. Mitt hjär­ta är där.

In­te mind­re led­sen är re­vy­ma­ka­ren och ar­tis­ten Ulf Kar­le.

– Det är så hemskt. All­de­les för ti­digt. Det har va­rit myc­ket tå­rar. Vi ha­de pla­ner på pro­jekt till­sam­mans läng­re fram och så blir det så här.

– Vi har växt upp ihop. Vi var en­sam­barn bå­da två och bod­de på sam­ma gård. Vi um­gicks se­dan vi var 4–5 år och gick i sko­lan till­sam­mans, gjor­de ro­li­ga tim­men ihop. Vi lek­te oss fram till det som blev mu­si­ka­len Fars Barn. Vi ha­de så kul. Det är som om en del av mig har för­svun­nit.

– Se­dan gjor­de ju Git en egen kar­riär. Hon gjor­de fan­tas­tiskt ifrån sig i Stop­pa värl­den och kom se­dan till Stock­holm och var med i fle­ra upp­sätt­ning­ar.

Ulf Kar­le ta­lar, pre­cis som Gun Jo­hans­son, om Git Krag­hes bredd som ar­tist.

– Hon gjor­de in­te ba­ra så­dant som var showigt. Hon gjor­de vi­sor i Seg­lats med Tau­be och hon var skå­de­spe­la­re. Hon ha­de en roll i Po­li­sen

och Do­mar­mor­det av Gös­ta Une­fäldt, som hon gjor­de väl­digt fint.

– Git var av en egen klass, en re­pre­sen­tant för ka­ba­rett­ra­di­tio­nen som få bär, sä­ger han och be­rät­tar hur nog­grann och am­bi­tiös hon var.

– Hon gav sig ald­rig för­rän all­ting satt. Vi and­ra kanske vil­le gå hem, men Git sa att vi går in­te här­i­från för­rän det är klart. Se­dan blev det bäst ock­så.

Han be­kräf­tar att han och Dag Brand­th har tan­kar på en min­nes­fö­re­ställ­ning.

– Läng­re fram. Nå­got får vi gö­ra för att hed­ra hen­ne, en så­dan fan­tas­tisk ar­tist som hon var.

Vi ha­de en unik kon­takt. Hon blev som min sto­ra­sys­ter.

Dag Brand­th

ar­tist

Git var av en egen klass, en re­pre­sen­tant för ka­ba­rett­ra­di­tio­nen

Ulf Kar­le

re­vy­ma­ka­re

Bild: Ja­kob Si­mon­son

Sho­war­tis­ten Git Krag­he från Strömstad av­led i för­ra vec­kan. Scen­kol­le­ger­na minns en ar­tist med stor bredd och ett stort hjär­ta.

Bild ur Gits re­vy Let´s Git it on 2013.

Bild: Pri­vat

Git Krag­he blev 56 år.

Git i ny­års­re­vy på Käll­vi­ken.

Bild: Ma­ri­ta Adams­son

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.