Var blev det av den nära välfärden?
I tidningen den 19 mars efterlyste sex dialyspatienter i Strömstad den dialys vi tidigare hade här på sjukhuset. En dialyslösning som skulle betyda otroligt mycket för deras livskvalitet. En dialys i Strömstad skulle inte bara ge dem ett liv men också en möjlighet till att leva. Många dialyspatienter har flera diagnoser och transporter på mer än 500 kilometer i veckan är därför en omänsklig belastning.
En av dessa var Ove Thyft. Sedan dialysen i Strömstad avvecklats av våra regionpolitiker utifrån ett fullständigt ohållbart underlag, hade han kämpat för att få den tillbaka.
Som många dialyspatienter hade han dessvärre flera diagnoser, var rullstolsburen och hade diabetes. För en tid sedan fick Ove, som var särskilt utsatt, en infektion som dessvärre resulterade i en amputation. Bandage skulle bytas varannan dag, också på en lördag. Men i Strömstad finns det ingen som byter bandage under helgen, inte ens i dessa coronatider. Vårdcentralerna är stängda och regionen har i sin visdom bestämt att hemtjänsten inte kan utföra sådana uppdrag utan samtycke från exempelvis en vårdcentral.
Om Ove däremot skaffade sig transport till Tanum skulle det lösa sig, och annars skulle han få hjälp på ett överbelastat Näl. I dessa coronatider måste därför en person i en mycket utsatt riskgrupp dra till Tanum och möta patienter från fyra olika kommuner, eller till Näl där man träffar patienter från fjorton andra kommuner. Vilken beredskap!
Efter en dryg vecka uppstod komplikationer för Ove och han blev hastigt inlagd på Näl, där han, till min stora sorg, gick ur tiden den 4 april, 61 år gammal.
Låt oss inte glömma Ove och hans engagemang för att ge kvarvarande dialyspatienter och framtida patienter i Strömstad ett värdigt liv. Ha förståelse för att det för dessa kan vara frestande att citera vår regionpolitiker Peter Heie, när han i tidningen för tre år sedan, 22 april 2017, uttalade ”Nu får det faktiskt vara nog” – utan att det till synes bidrog till någon ändring. stein rukin
Jour Strömstad