Lars Bäckström: Coronapandemin är inte bara siffror

Adam Alsing är död, 51 år. Han gick bort i sviterna av corona-pandemin. Alsing var en sån person, som vi alla kände, trots att vi aldrig träffats. Hans bortgång får oss att inse att corona inte är en siffra. Det är något som kan drabba alla.

Tusentals på intensivvård. Miljoner är i karantän. I renässansens Venedig varade en karantän i 40 dagar. Denna karantän tycks bli längre. Uppoffringarna är ringa om de kan bidra till att hjälpa andra och oss själva. För en månad sedan visste vi inte att Sverige hade en statsepidemiolog. I denna vecka vet vi alla att Anders Tegnell talar till oss klockan två. Vi svenskar är vana att visa ansvar. Det har gjort att Sverige kunnat välja en egen väg. På sikt är nog den vägen en hållbar väg.

I vårt område har vi (ännu?) inte många fall. Men smitta har konstaterats på äldreboenden i Sotenäs, Lysekil och Uddevalla. Pandemin slår också på olika sätt. Gränsen till Norge stängdes 17 mars. Det har gjort att Strömstad är en av Sveriges mest drabbade kommuner när det gäller jobben.

En tröst är att det kommer nya dagar. 1918 grasserade spanska sjukan. Den pandemin tog globalt fler liv än första världskriget. Då drabbades fattiga länder, landsbygd och unga vuxna värst. I Uddevalla slog spanskan illa mot rekryterna på regementet. Denna gång tycks pandemin än så länge slå hårdast mot centrum. Det är det rika norra Italien, USA och New York. I Sverige är det Stockholm. I bästa fall glömmer vi inte den här gången. I den globala byn kommer det nya pandemier. Det gäller då att både Sverige och världen är bättre förberedda.

Nu är det klokt att känna oro och sorg. Oro visar att man känner ansvar för sig själv och andra. Sorg är en fin känsla. Harry Martinson skrev en gång: ”Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få”. Från oro och sorg kan vi och världen göra politik av våra erfarenheter. Vi kan hoppas på november. Vi kan hoppas att det blir Biden. Ja, vem som helt är bättre för världen än Trump i USA.

I Europa har det varit svårt. Portugals premiärminister lär ha upplyst Hollands finansminister att även de som har förstaklasshytt går under om fartyget sjunker. Men EU har sakta börjat ro tillsammans. Sydkorea har sänt hjälp till USA. Och Ryssland både till Italien och USA. Fattiga Kuba har bistått många. I Sverige har sjukvården än så länge klarat sina uppgifter. Men den klarar inte att rädda alla. Det är en dyster sanning. Kan staten klara sin uppgift, att rädda samhällsekonomin? Ingen vet.

För en månad sedan stred man i riksdagen om 2,6 extra miljarder till kommunerna. I förra veckan föreslog regeringen 22 miljarder extra. När jag i riksdagen förhandlade om budgetpropositioner, var det treåriga utgiftstaket heligt. I förra veckan föreslog regeringen att taket för 2020 ska höjas med 350 miljarder för 2020. Oppositionens kritik från V, KD, M till SD kan sammanfattas i orden: öka utgifterna mer. Pandemin skapar paradoxer.

Mer uppseendeväckande och glädjande är att 180 europeiska ministrar och ledare för storföretag inom EU skrivit ett upprop för en grön återhämtning. Bland undertecknarna finns bland annat Martin Lundstedt, vd för AB Volvo, Helena Helmersson, VD för HM och koncernchefen för IKEA Jesper Brodin.

De menar att det nu är rätt tillfälle för en omställning av Europas ekonomi. De vill ha en mer uthållig produktion och en ny modell för välstånd och konsumtion. Om de får gehör för detta upprop kan det trots allt komma något gott ur denna eländiga pandemi.