Nära döden då han fraktade 65 ton dynamit
För 55 år sedan var Olof Ottosson på Rossö med om ett stort äventyr till havs när han som andrestyrman fraktade 65 ton dynamit till Etiopien med tremastaren Ellen. För Strömstads Tidning berättar han om det speciella uppdraget, som bjöd på stormar och en
För en tid sedan presenterades boken Ellen af Klöverön, med undertitel Dynamitresan. Boken handlar om Sveriges sista seglande fraktfartyg i internationell fart, tremastaren Ellen, och den vådliga resan 1965 med 65 ton dynamit från Otterbäcken i Vänern till Assab i Etiopien. Författaren Bjarne Jacobson har förvandlat sina dagboksanteckningar från resan till en trevlig läsning.
Olof Ottosson, ett välkänt ansikte på Rossö, var också med på resan. Han sökte jobb på Ellen som lättmatros när hon låg i Göteborg och var på väg upp i Vänern för att hämta dynamitlasten. Olof hade just gjort lumpen i marinen och ville nu samla sjötid för att komma in på Sjöbefälsskolan. Skepparen på Ellen, en gammal marinofficer, var noga med bemanningen, så Olof blev till sin förvåning direkt anställd som andrestyrman.
– Det blev ett riktigt pojkäventyr, säger Olof Ottosson.
Skepparen, ägaren, hade en dröm med Ellen. Planen var att segla in så mycket pengar som möjligt med dynamitlasten och därefter fortsätta genom Röda havet och, via Söderhavet, så småningom nå fram till Kalifornien. Där skulle han bygga om Ellen och etablera sig som charterskeppare.
Ellen, som byggdes 1906, var en båt med fina linjer och en bra seglare. I vanliga fall lastade hon 320 ton så 65 ton dynamit var egentligen för lite last för att seglingsegenskaperna skulle komma fram. Skepparens förhoppning var att hitta mer last efter vägen men det visade sig att det inte var någon som ville frakta i en båt som var fylld med sprängämnen.
En dieselmotor stöttade och i bra vind kunde det bli fart på uppemot åtta knop.
– Vi började med att segla ner till Köpenhamn i oktober för underhåll och ta ombord förråd. I masten hade vi en röd flagga som visade att vi hade sprängämnen ombord, så därför fick vi inte gå in till kaj utan måste alltid ligga en bit ut på redden. Kiel-kanalen var inte att tänka på för en femtioårig skuta med en last av dynamit, säger Olof Ottosson.
Skepparens hustru och dotter, 14 år, var också med på resan. I hamn lagade hustrun god mat, men när det började rulla blev hon sjösjuk och försvann med en flaska rödvin ner under däck.
Skepparen ville ha mycket gjort ombord och det var ständigt arbete för den lilla besättningen på fem personer, förutom skepparen och hans familj. En person måste alltid stå vid ratten.
– Dottern var väldigt bra på att styra, säger Olof.
Det var långa arbetspass med tungt arbete och knappt med sömn.
– Vi fick storm i Engelska kanalen och det blev surt och fuktigt i skansen så vi flyttade alla in i en hytt i aktern. Kocken fick ta spjärn med allt han hade för att laga maten i den lilla byssan. Vi hade varken radar eller kommunikationsradie och sikten var så dålig att det var tal om att vända och gå upp i Nordsjön igen, minns Olof. Att vända hade varit riskabelt trots att vi inte hade så många segel uppe.
Hela tiden skrapades och målades det på Ellen, för skepparen vill ha henne presentabel vid ankomsten till Port Said.
Det var långa dagar fyllda av arbete. Hela riggen skulle ses över, det skulle målas, och seglen, av tjock segelduk, skulle repareras efter stormen i Engelska kanalen.
Ellen navigerades efter död räkning vilket inte var helt tillförlitligt. Med radiopejlen försökte de pejla radiofyrar för att få sin position men den var dåligt justerad så den hade
”
När jag vände ryggen till kom en jättevåg över fören och tog med mig
sina begränsningar. Ibland visade den på Sahara och då och då befann de sig i Italien.
I Medelhavet höll resan på att vara över för Olof.
– Vi fick en ny storm och jag skulle gå fram och täcka över förseglen som var nertagna. Sjöarna slog över båten hela tiden och när jag vände ryggen till kom en jättevåg över fören och tog med mig. Jag