En rapp berättare med svart humor som fängslar
Den här veckans boktipsare är Linda Oderbrant, bibliotekarie på Stadsbiblioteket. Hon väljer en bok om mat, historia och kultur. En skildring av Sovjetsamhället via matkulturen. Och kökulturen.
Detta är ett stycke kulturhistoria som sträcker sig över tre generationer. Anya von Bremzen tar oss med till 1900-talets Sovjet och skildrar århundradet genom sin egen gripande familjehistoria. Författaren, som själv växte upp i Sovjetunionen på 1960-talet, blev senare en framstående och prisbelönt matskribent i USA. Och det är just maten som är utgångspunkten i Det goda sovjetiska köket. Vi tas med på en kulinarisk resa genom Rysslands och Sovjetunionens historia.
Varje kapitel i boken utgör ett decennium. Det börjar på 1910-talet och tsardömets sista skälvande dagar. Med maten i fokus skildrar Anya von Bremzen vad maten betydde för hennes familj, men också för landet som helhet.
Bifogat i boken finns tio recept, ett från varje decennium. Här finns recept på tsartidens extravaganta pirog ”Kulebjaka” och här finns ”Majsbröd för Chrusjtjov”. Nikita Chrusjtjov som fnissande även kallades majsmannen eftersom han förgäves ville få Sovjets invånare att använda majsmjöl istället för vetemjöl. Vete var nämligen en bristvara då skördarna 1963 var katastrofala. Men bröd var i det närmaste heligt och bröd skulle bakas på vete, ansåg man. Eller som författarens mamma Larisa då tänkte: ”Vad ska jag med det här gula sågspånet till?”
Den dagliga kampen för att skaffa fram mat på bordet var ett av de största bekymren i tillvaron. Människor över hela Sovjet tvingades stå i matköer. Von Bremzen menar att en genomsnittlig person ägnade mellan en tredjedel och hälften av sin lediga tid åt att stå i kö för någonting. Men som författaren påpekar var kön inte ett grått och overksamt ingenting. Nej, detta var platsen där folk från alla samhällsskikt stod tillsammans, umgicks, utbytte skvaller, hamnade i slagsmål. Hennes föräldrar till och med träffades i en kö och deras kärlek slog ut i blom i en annan kö. Nästan ett helt kapitel ägnas åt kökulturen och det är rappt skrivet och riktigt underhållande.
Just författarens sätt att skriva fångar mig. Hon är en strålande berättare. Hon är rapp och texten är präglad av svart humor vilket gör den lättläst. Som läsare får man en bild av Sovjet inifrån och jag läser boken med stort intresse. Jag omväxlande häpnar, förvånas, förfäras och skrattar.