Marita Adamsson: Här och nu sträcker sig över hela världen och långt in i framtiden

Det känns av och till som om isflak kolliderar i huvudet. En effekt av informationsflödet som är så svårt att få ihop. Å ena sidan, covid-19 är för merparten ganska lindrig. Å andra sidan, många blir oerhört svårt sjuka, med väldigt olika symptom. Å ena sidan råder iskall konkurrens mellan länderna om skyddsutrustning och pengar. Å andra sidan föds blixtsnabbt hjälpinsatser för riskgrupper.

Man kan bli förkrossad eller i alla fall förvirrad av att försöka skapa sig en bild av läget. Det handlar väl om människans behov av förklaringar och struktur – och sådana saknas ju i större utsträckning än vanligt. Vi vet inte hur länge smittan kan hållas undan från Strömstads äldreomsorg, där den i alla fall i detta skrivandets ögonblick inte rapporterats finnas. Vi vet inte i vilken omfattning handel och turism kan återhämta sig – eller när. Vi planerar som om saker ska gå att genomföra – och det vi vet är att vi inte vet om det går.

Bäst att leva i nuet och i det lilla. Där kan man göra något. Ja, ni vet ju: tvätta händer, hålla avstånd, inte uppehålla sig där det är mycket folk, handla åt de gamla men inte hälsa på, stanna hemma vid minsta symptom. Det är livsviktiga detaljer som var och en kan vårda. Och gör alla det, då har vi en chans att bemästra detta.

Så finns det en detalj till, också livsviktig: att inte glömma att ta vara på livet, hålla undan tristess och panik. Vi har det bra förspänt i Sverige, inte minst i relativ glesbygd som Strömstad, eftersom vi inte har utegångsförbud och faktiskt kan ge oss ut i våren och ändå uppfylla kravet på distans till våra medmänniskor. Vi kan till och med umgås med distans. Man måste inte vandra ensam. Det går bra att promenera med två meters avstånd – även om man kan behöva en påminnelse.

Och det för några månader sedan populära begreppet ”hemestra” – som då handlade om att undvika långresor för klimatets skull – blir än mer aktuellt nu, av smittskyddsskäl. Vilken tur vi faktiskt har som befinner oss i ett så vackert landskap, med så mycket att göra som uppfyller kraven på avstånd och utomhusvistelse, en plats med varierad natur, med bad inom räckhåll, och fyllt av historiska, botaniska och geologiska sevärdheter.

Visserligen fick vi en tillsägelse via norsk övervakning om att vi var många på Rösningsfjäll häromdagen (se artikel på kultursidorna), men några problem att samtala sex personer (och en hund) med två meters avstånd är det knappast i ett stort fjällområde. Inte heller att väja för medmänniskor på en skogsstig, även om det innebär ett försiktigt kliv ut i blåbärsriset.

Vi har det ganska bra. Men när jag skriver det sitter det en tagg och rispar i medvetandet, rispar hårt till och med: Inte alla har det bra. Många kämpar för sina liv. Många förlorar anhöriga. Vårdpersonal går på knäna.

Ovanpå allt detta arbetslöshet, inte minst i Strömstad. Och i sin tur ovanpå detta risk för ökad barnadödlighet till följd av andra sjukdomar i fattiga länder där sjukvården kan slås ut av coronapåfrestningen och hotande hungersnöd när ekonomier och organisation kollapsar i områden som redan är på brisningsgränsen av krig, konflikter, torka och gräshoppor.

Nej, vi kan inte enbart leva i det lilla. Här och nu omfattar något mera än min egen lila flaska med handsprit och metern ut i blåbärsriset. Livet här och nu innehåller också de riktigt stora frågorna, som behöver förvaltas av världens ledare och vars svar måste legitimeras i kommande demokratiska val.

Är det någon gång det borde stå tydligt och klart att mänskliga samhällen måste ha en jämställd och solidarisk uppbyggnad, med sociala skyddsnät och ordentliga lager i händelse är kris, så är det nu. Är det någon gång det står klart att det behövs en rättvisare ekonomisk världsordning så är det nu.

När isflak krockar kan det i sprickorna uppstå fantastiska och fantasifulla formationer. Kanske, kanske kommer kreativt och konstruktivt nytänkande ut ur detta också? För krockarna sker väl hos många fler än mig?