Hon tog plats som den farmor jag aldrig haft. Jag önskar att jag kunde ha berättat hur viktig hon varit för mig, men ett virus kom i vägen.

Den dagen jag flyttade till Stockholm tog hon plats som den farmor jag aldrig haft. Jag önskar att jag kunde ha berättat hur viktig hon varit för mig, men ett virus kom i vägen.

Vi hade bara träffats en handfull gånger, men att hon var mamma till min halvbror gjorde att jag kände ett band. Hon hade besökt mig när jag stod högvakt vid Stockholms slott. Det var januari och snön yrde. På huvudet hade jag en pälsmössa med skärm som några ryska turister stod och skrattade åt. Jag och Doris försökte prata med varandra, men de överförfriskade turisternas hån slog in kilar i vår konversation. Till slut surnade hon till och riktade en lång ordsalva på ryska mot killarna och de såg lika chockade ut som jag. Inte hade jag en aning om att hon pratade ryska. De lommade snabbt iväg och jag och Doris skrattade. Den kosmopolitiska ledigheten hon visade prov på saknade motstycke i mitt då tonåriga liv. Jag var barnsligt imponerad.

år senare flyttade till huvudstaden framstod mycket som förvirrat och ogreppbart. Tillfälliga boenden, jobb och människor fladdrade förbi i en takt som stundvis gjorde mig snurrig. I de oregerliga strömmarna hette ankaret Doris. Min första tid i staden bodde jag bara ett par kvarter ifrån henne och det dröjde inte länge innan hon bjöd hem mig. Efter den dagen fanns det alltid en kopp te eller en bit mat åt mig i hennes kök om jag önskade. Varje gång jag kom förbi lyckades hon trollbinda mig med någon av sina historier. Det var om flykten från Estland till Sverige under andra världskriget eller somrarna på ett gods i Bretagne under uppväxten. Varenda episod i hennes liv var som ett uppslag till en roman. Hon fick mig att vilja berätta som hon. Och jag tror aldrig att hon förstod hur mycket jag tyckte om att tömma hennes tidningshögar eller bära upp hennes balkongmöbler när det vårades. Det fick mig att känna mig behövd på ett obekant sätt.

För ett par veckor sedan fick jag ett samtal om att hon åkt in på sjukhus. Dagen efter kom ytterligare ett. Då hade hon bekräftats smittad med det virus vars namn jag snart inte orkar ta i min mun. När jag fick samtalet hade jag ägnat i princip all min arbetstid i veckor åt att rapportera om viruset. Jag hade varit i kontakt med unga och vitala människor som smittats och varit skräckslagna över att det skulle kosta dem livet. Deras ångest ekade mellan öronen på mig. Dessutom hade jag symtom förenliga med sjukdomen och vaknade om nätterna med rusande hjärta och en känsla av att lungorna var hopklämda. Min första intuition var att Doris inte skulle klara sig.

på jorden och ett världskrig i ryggsäcken var inte döden något främmande för henne. Hennes rädsla bestod i lufthungern, att inte kunna andas. Därför lämnade hon inte sin lägenhet en endaste gång från den dagen som viruset började bre ut sig i Sverige. Förutom hemtjänsten träffade hon inte någon. Ändå smittades hon.

Så fort jag fick beskedet om att hon låg på sjukhus ringde jag henne. Jag ville berätta för henne om vilken viktig plats hon fyllt i mitt liv. När många tyckte det var en usel idé att skola om mig till journalist tog hon mitt parti och sa att jag skulle följa hjärtat. Hon verkade ha en osviklig tro på min förmåga som kändes avgörande i den stunden. Kanske hade jag inte varit där jag är i dag utan henne. Men signalerna ringde ut.

Doris tog sina sista andetag omgiven bland visir, munskydd och helkroppsdräkter. Ensam. Omständigheterna tillät inte ett lyckligare slut.

”

När jag fick samtalet hade jag ägnat i princip all min arbetstid i veckor åt att rapportera om viruset