Stefan Edman: Pilgrimsfalken – en framgång!
Ionsdags presenterades den nya rödlistan, rapporten om den biologiska mångfalden i Sverige. Hur går det för våra vilda växter, djur och svampar (jo, de sistnämnda räknas faktiskt som en egen grupp nuförtiden)? Listan sammanställs vart femte år av den så kallade Artdatabanken. Forskargrupper kollar på cirka 21 000 av Sveriges uppskattningsvis 60 000 arter. 2020 klassas lite drygt 4 500 arter som sårbara eller mer eller mindre hotade, några 100 fler än 2015. Cirka hälften av dem finns i skogarna, hälften i odlingslandskapet.
En orsak är att vi stör många arters ursprungliga livsmiljöer genom våra system. Förr kunde man i april höra storspoven drilla över bohuslänska strandängar, i dag är den i princip försvunnen från vårt landskap. Tofsvipan, staren och sånglärkan har också minskat. Orsaken är jordbrukets omdaning, med färre gårdar, djur, åkrar och betade marker, jämfört med för bara 20 år sedan. Det moderna skogsbruket har också förändrat livsvillkoren för många arter.
Men bilden är komplex. Artsammansättningen över tid förändras även av rent naturliga och evolutionära orsaker. Sverige är också ett randområde för somliga arter som därför är sällsynta här men vanliga på andra sidan Östersjön.
Vår politik för biologisk mångfald måste dock skärpas, inte minst genom förändringar i de areella näringarna. Här finns redan många bra initiativ. Det är intressant att coronapandemin fått alltfler att förstå hur sårbara vi är och att matproduktionen på svenska åkrar och naturbetesmarker måste öka. Det skulle även gynna gullvivorna, humlorna, lärkan och spoven. En mer omedelbar åtgärd är att vissa utpekade skogsbolag måste sluta avverka i artrika, skyddsvärda gammelskogar!
” Rödlistan ska tas på allvar
Tidigt i tisdags morse stirrade sju par ögon – med social distans! – mot ett klippstup någonstans i Bohuslän. Taltrasten sjöng, solen var nyuppstigen. Efter en halvtimmes idogt sökande i tubkikaren – det var 400 meter till berget – såg vi den. Pilgrimsfalken! Mörk rygg, ljust bröst, mustaschstreck. Världens snabbaste fågel vid jakt, 320 kilometer i timmen. Nästan utrotad i Sverige 1972. Men räddad tack vare ideell och statlig kraft, nu med över 200 häckande par. En framgångssaga i svensk naturvård.
Rödlistan ska tas på allvar. Men det finns hopp: För 15 procent av våra fågelarter har antalet individer visserligen minskat sedan 2015, till exempel fiskmås och ejder. Men för 19 procent av dem har det ökat, ta gärdsmygen och gransångaren, som musicerar runtomkring oss just nu. Till sist: Sedan 2002 har 3000 nya arter upptäckts i Sverige, varav 1 000 helt nya för vetenskapen!