”Många vet inte att såna som jag existerar”
Att inte identifiera sig som vare sig man eller kvinna är något som Jingyu Kuang i Bullaren accepterat för sig själv. Det är svårare att bli accepterad av samhället. Men Jingyu är ändå mer ledsen på sig själv än på sin omgivning.
Porträttet: Att identifiera sig som vare sig man eller kvinna är något som Jingyu Kuang i Bullaren accepterat för sig själv. Det är svårare att bli accepterad i samhället.
När Jingyu Kuang cyklar in på skolgården i Bullaren slår prideflaggan mot ryggsäcken. Regnet hänger i luften och vi går inomhus och slår oss ner vid ett bord utanför biblioteket. Vaktmästaren hälsar bekant på den tidigare eleven. Men i dessa lokaler gick
Jingyu under tilltalsnamnet Jenny.
– Jag är född i Kina med namnet Jingyu, men kom till Sverige när jag var fem. Då valde mamma och pappa att kalla mig Jenny. Det var lättare i skolan.
I högstadiet fick Jingyu Kuang tillfälle att ta tillbaka sitt tidigare namn. De var två Jenny i klassen och i stället för att bli ”Jenny K” kändes Jingyu mer tilltalande.
– Inom Sverige låter det könsneutralt, men i Kina är det lite för mjukt för att vara det. Men det passar mig bättre än Jenny.
18-åringen från Bullaren identifierar sig som genderfluid. Vissa dagar känner sig Jingyu som man, andra dagar som kvinna. Men för det mesta som något mittemellan. Därför är inte pronomenet hen något som Jingyu Kuang känner sig bekväm med. De eller dem är mer passande. Det kommer från engelskans they och them som används på personer vars kön inte är bestämt.
– Här i Sverige funkar det inte så bra grammatiskt, men jag pratar inte så mycket med henpronomen. Jag känner mig inte på det sättet.
Flera år efter högstadiets början var det fortfarande många som valde att kalla Jingyu för Jenny. Men när det gick mot höst och 16-årsdagen var i antågande kände sig Jingyu stärkt av sina nya vänner på gymnasiet.
– De sa att det var väldigt viktigt att jag känner mig bekväm med mig själv. Då kom jag ut.
I ett inlägg på sin födelsedag skriver Jingyu om sin bisexualitet och ickebinära läggning. Det avslutas: ”Jag hoppas att alla fortfarande kan acceptera mig.”
– Jag hade kommit ut en gång tidigare, men då frågade folk om jag verkligen var säker. Det gjorde att jag drog mig tillbaka och var rädd för att göra det igen. Styrkan fick jag av mina nya vänner.
För Jingyu Kuang var tiden efter att ha kommit ut svårare än kraftsamlandet innan.
– Det som händer efteråt är den svåraste biten. När folk kallar mig tjejen eller hon säger jag hej, jag är ickebinär. Jag är inte hon. Men det är väldigt ofta som jag inte rättar. Jag vill inte vara masig och jobbig.
När Jingyu inte står upp för sin könsidentitet känner Jingyu sig irriterad och ledsen på sig själv. Det finns något i bemötandet från omgivningen som Jingyu uppfattar som nonchalant.
– Det är som att kalla en Robin för Johan. Jag vill säga till, men känner också att jag kanske inte borde lägga mig i. Men då blir jag ledsen på mig själv. Jag är mer ledsen på mig själv än på min omgivning.
– Samtidigt känns det som att de puttar ut mig och inte accepterar mig.
Kluvenheten kring att ta plats eller inte finns där hela tiden. På Strömstad Gymnasium är Jingyu Kuang elevrådsordförande och tar mycket plats i den rollen.
– Många i samhället vet inte att såna som jag existerar. Eller så ignorerar de oss. Jag vill att folk ska öppna upp och acceptera, men många säger att jag överreagerar.
Jingyu blir tyst i några sekunder.
– Jag är rädd för vad andra tycker om mig.
När Pridefestivalen i Göteborg kommer på tal spricker Jingyu upp i ett leende. Blicken blir drömsk.
– Det var riktigt trevligt. Den dagen var stekhet och Jingyu var klädd i svart från topp till tå. Fötterna var omslutna av högklackade skor och ögonlocken sminkade med prideflaggor.
– Skorna var inte så sköna att gå i, men det gjorde ingenting. Jag blev så glad av att vara där, jag kunde känna mig stolt den dagen.
– Även om jag inte kunde allas namn kände jag mig välkommen. Det var som om vi känt varandra i flera år. Jag kunde skrika saker rakt ut och det var som om folk förstod exakt vad jag menade.
Känsla av samhörighet hittar Jingyu även genom forum på nätet. På sidan Reddit har de kommit i kontakt med personer som vidgat bilden av hur en ickebinär person kan se ut eller vara.
– När det i media pratas om en ickebinär är det oftast någon som ser androgyn ut. Men i verkligheten ser de flesta ut som vilken Johan som helst. Att vara på de här forumen visar hur olika alla är.
– Du kan vara biologisk kvinna och bära klänning och vara ickebinär. Och en gammal tatuerad man med skägg och stora muskler kan också vara det. Det ger tröst.
På Reddit kan Jingyu läsa om när andra kommit ut och de kan diskutera könsidentitet och problem som uppstår i vardagen.
– En stor majoritet av användarna är trans eller könsneutrala eller som jag, genderfluid.
Jingyu Kuang har ett stort intresse av tecknande. Oftast blir det tv-spelskaraktärer som liknar den japanska stilen manga.
– Vissa säger att det är manga, men jag är lite förbi det. Jag är uppväxt med manga och det är väldigt stort i Kina så min mamma fick in mig på det spåret och jag gillade att rita. Sedan har det fortsatt.
Genom det intresset åker Jingyu på eventet Närcon i Linköping två gånger om året. Det är en spel- och animefestival och där har Jingyu hittat vänner. En av dem gick de på pride med förra sommaren. En annan bor i Stockholm och den personen har Jingyu kommit mycket nära.
– Det är härligt att kunna prata med någon som känner ungefär som jag. Vi kan förstå varandra. Och innan jag skulle komma ut pratade jag med folk från Närcon som peppade mig.
I rollen som kvinna kunde Jingyu uppleva situationer som oproblematiska, även om andra hade en annan uppfattning.
– I Kina kunde jag få höra att jag inte borde ha så korta shorts på mig eftersom det var män i huset. Men jag kunde inte se problematiken, därför förstod jag inte varför vi skulle diskutera det.
Nu går Jingyu Kuang för det mesta i svart.
– Jag vill se ut som en vampyr som stigit rakt ut från 1800-talet. Stilen kategoriseras som victorian goth. Det började med att jag blev intresserad av det gotiska så jag började kolla mer på 1800-talskläder. Nu går jag för det mesta i väst, och jag gillar att bära skjorta.
För Jingyu är klädstilen på många sätt förenad med livet som ickebinär.
– Jag känner mig bekväm i det här och det är roligt. Även om man inte ser det så ofta.
Många i samhället vet inte att såna som jag existerar. Eller så ignorerar de oss. Jag vill att folk ska öppna upp och acceptera, men många säger att jag överreagerar.