Göta kanal – en långsam drömresa
Om det blir tillfäle för semesterresor i sommar så kommer nog många av dessa att genmföras på hemmaplan. Vaför inte längs Sveriges blåa band? Att färdas på en charmig, historisk ångbåt genom ett grönskade svenskt sommarlandskap är en lika unik som rofylld upplevelse. Göta kanal är en lyxig och ständigt aktuell klassiker.
Det är svårt att tänka sig en bättre dag. Sommarsolen lyser från en klarblå himmel, ute på ängarna skummar lokor och smörblommor. Från ångfartyget M/S Diana har kryssningsgästerna god uppsikt över händelseförloppet från relingen när bassängerna i Borensbergs slussar ska fyllas med vatten. Utan brådska öppnas portarna. Resan kan snart fortsätta förbi de anrika och vackra kanalmiljöerna i alldeles lagom sakta mak. På avstånd kan det se ut som om båten glider fram ovanpå själva grönskan, i stället för på den snäva och ringlande kanalen.
Inget byggnadsverk i Sverige kan jämföras med Göta kanal. Den nästan tjugo mil långa kanalen räknas som en av Europas märkligaste vattenvägar och är ett av våra mest internationellt uppmärksammade besöksmål, med upp till 60 procent utländska resenärer. Tillsammans med Trollhätte kanal och Göta älv bildar kanalen en 390 kilometer lång vattenväg genom Sverige, från Östersjön till Kattegatt. Det är det långsamma färdsättet och all avsaknad av vår tids stress och effektivisering som gör Göta kanal till en unik reseupplevelse.
– Jag har aldrig upplevt en båtresa av det här slaget, säger Veronica Ehne från Göteborg.
Veronica gjorde en kryssning på Göta kanal i fyra dygn. Resan startade i Mariestad med slutdestination Stockholm. M/S Diana är en praktfull skönhet från 1931 med 25 hytter fördelade på tre däck. Fartyget är varsamt renoverat med alla tidstypiska detaljer bevarade och ståtar numera med en kulturminnesmärkning.
För Veronica var största behållningen ombord den ojämförbara rofylldheten.
– Det mesta av tiden gick åt till att sitta och titta ut över vattnet, ta ett glas vin eller öl och småprata med andra. Eller bara läsa en bok och göra ingenting, säger hon.
Mat och dryck av hög kvalitet spelar en central roll under kanalkryssningen. I priset ingår helpension med måltider som regelbundet dukas upp i den eleganta matsalen. På kvällen serveras gemensam middag.
Nästan vid varje stopp längs kanalen tas det emot leveranser, bland annat av närproducerade råvaror, från grönsaksodlare eller gårdar som styckar sitt eget kött, och det serveras till kvällens middag.
– All mat vi fick var förknippad med kanalen. Personalen serverade i vita kläder och det var linnedukar på bordet. Det var som att vara i 1940– till 50-talen, säger Veronica.
På ett fartyg som M/S Diana är man noga med att behålla den rätta historiska stämningen i stort och smått. Det gäller även de ordningsregler som finns uppe på däck. Det är mobil- och musikförbud på båten. Endast i sin egen hytt kan man tala i telefon.
– Men jag tror knappt det var någon som gjorde det. Man hade inte det behovet, säger hon.
Den enda gången det spelades hög musik var på morgonen när det gamla örhänget ”Diana” ljöd i högtalarna för att annonsera det var dags för frukost.
Göta kanal kallas med sin tvärgående sträckning genom landet ibland för Sveriges blå band. En av orsakerna till att kanalen byggdes var ren ilska över höga, danska tullar nere vid Öresund. Med kanalens hjälp blev det möjligt att ta sig förbi, men att passera genom kanalens 58 slussar tar förstås sin tid. Slussningarna är ofta välbesökta och drar uppmärksamhet och folkliv till sig. Enligt kapten Åke Foghammar finns det dem längs hela kanalen som inte har missat en slussöppning sedan 1950-talet.
– Vid en sluss stod en familj som spelade och sjöng och gav oss guds välsignelse. I utbyte fick de kakor av oss, säger Veronica och ler.
Att på nära håll få uppleva det svenska sommarlandskapet är självklart en annan viktig del av kryssningen. Grönskan följer med kanalen hela vägen. Utmed båda sidor står 16 000 träd som planterades när kanalen byggdes, vilket gör den till världens längsta trädallé.
När Veronica ska summera kryssningen är känslan av att befinna sig i en förgången tid något hon återkommer till.
– Ibland var det nästan magiskt. Särskilt när vi gled fram i ett trolskt och dimmigt skogslandskap tidigt på morgnarna och båten knappt fick plats i den smala kanalen. Som rena John Bauer-sagan, säger hon.