Lasse Åberg – den ofrivillige ikonen
Den ständigt aktuelle och alltid aktive Lasse Åberg firar sin 80-årsdag i karantän. De senaste åren har många av hans vänner gått bort, men mångsysslaren håller hoppet uppe. – Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att mista livet, säger Lasse Åber
När TT når Lasse Åberg befinner han sig i sitt hem, isolerad från omvärlden tillsammans med sin fru Inger Åberg. De får hjälp med att handla eftersom båda är i riskgruppsåldern. Att fylla 80 mitt under en global pandemi som främst drabbar äldre är inte optimalt. Men Lasse Åberg känner sig ungdomlig.
– När jag tittar på andra 80-åringar ser jag ganska gamla människor, när jag tittar på mig själv ser jag en ung person i sin bästa ålder, säger han.
Tidigare hade släkten tänkt ordna ”en grunka” för att fira, men nu är det äkta paret lämnade helt åt varandra – som tur var fyller de 75 respektive 80 med en dags mellanrum och firar på mellandagen. Och bortsett från att det inte längre strömmar in busslaster med pensionärer till Lasse Åbergs Museum, är vardagen sig lik, menar jubilaren.
– Normalt sett är jag en hemmasittare, jag har ateljén hemma och jobbar mycket hemifrån när det inte är filminspelning eller bananbandskonserter, säger han.
Följer du alltid restriktionerna?
– Jag är lite av en hypokondriker, så det gör jag. Inget pussande på främmande människor.
I samband med födelsedagen sänder SVT programmet ”Lasse Åberg – en ängslig gosses memoarer”. Sammanlagt blir det två timmar om filmskaparen, konstnären och musikerns gärning, själv kallar han det för ”en luddig yrkesprofil”. Men Stig-Helmer Olsson, balla Trazan Apansson eller pastischerna med Musse
Pigg-tema hade kanske inte blivit verklighet om det inte vore för en avgörande händelse i 20-årsåldern: Han kom in på Konstfack.
– Jag kommer från en förhållandevis okulturell miljö, men sedan ritade jag väldigt mycket som barn, trodde att jag kunde teckna och fick mycket beröm. Folk sade ”du borde söka in till Konstfack” och till allas stora förvåning kom jag in. Från att vara släktens lilla geni blev jag den här nollan från Kungsholmen som inte hade någon susning om vare sig bild eller konst. Det var en intressant metamorfos, berättar han.
Slutligen blev det en magisterexamen i grafisk formgivning, och Lasse Åberg konstaterar att han nog är den enda filmskaparen i världen som börjar med att rita affischen, eftersom det är roligast. Tidigare under året tilldelades han en Hedersguldbagge för sina insatser i filmvärlden, och när han framträder i offentliga sammanhang omnämns han ofta som ”legendaren” Lasse Åberg.
– Det är väldigt besvärande, säger Lasse Åberg och skrattar.
”Ikonen”, ”legenden”, har man en viss framgång och råkar bli lite äldre åker man in i det facket. ”Ikonen Hasse Alfredson, legenden den-ochden”. Jag kämpar på, men jag känner mig inte alls färdig med olika saker.
Under tacktalet på Guldbaggegalan konstaterade han att ”en epok är slut” och hyllade bortgångna kollegor som Jon Skolmen, som spelade Ole i ”Sällskapsresan”.
– Det är en påminnelse om att tiden är ändlig, när man kommer upp i den här åldern så är det oundvikligt att folk trillar av pinn omkring en, det blir en tankeställare. För att dra till med den här klyschan, ”carpe diem”, ta vara på dagen.
När jag tittar på andra 80-åringar ser jag ganska gamla människor, när jag tittar på mig själv ser jag en ung person i sin bästa ålder