Coronastängd gräns hindrar inte sånglusten
Coronaviruset skilde dem åt. Men det ska mer till för att människor som behöver varandra ska ge upp. Så efter två månader utan repetitioner tillsammans träffade ändå Strömstadskören sin norske dirigent. Men de var kvar i varsitt land.
Trafiken är numera gles på Svinesundsbron. Men den här kvällen syns på långt avstånd ett brett band av människor mitt på bron. Precis där gränsen går mellan Sverige och Norge.
När man kommer närmare hörs sång. ”Uti vår hage där växa blå bär...”. I någons hand en svensk flagga, i någons ryggsäck en norsk. Och så en mikrofon, modell stor, med rejäl muff mot den vind som inte är nådig ute på bron. Norsk tv är på plats och försöker intervjua Martin Rasten, körledare med hemvist i Moss, medan han samtidigt ger ton med hjälp av en melodika.
De står på norsk sida. Tontämjarna håller sig på andra sidan den vita linjen, i Sverige, ganska så glest utspridda enligt våra svenska coronaföreskrifter. De värmer upp för brokonsert.
Inte sedan i mars har de kunnat träffas och träna tillsammans utan har fått sköta repetitioner var och en för sig. Brokonserten är inte bara ett jippo, en kul grej, utan också svaret på en längtan. När det norska tv-teamet undrar om kören är glad över att få möta sin dirigent igen kommer svaret starkt och unisont: ”Ja-a”!
Över oss surrar det ihärdigt, en drönare förevigar konserten, helt obekymrad om gränslinjer. Men en hel kör mitt på gränsbron innebär viss trafikfara, så på ömse sidor finns vakter utposterade som stoppar passerande bilister och släpper fram dem med jämna mellanrum.
”En vänlig grönskas rika dräkt...” ”Livet er ikke det vaerste man har...” En nordisk repertoar av sommarmusik svävar ut över asfalt och vidare högt över Idefjorden. Drönaren jobbar. Fler bilar stannar och släpps fram igen.
De flesta verkar ta stoppet med jämnmod och tycka det är trevligt. En barnfamilj blir så intresserad att alla går ur bilen och förorsakar förlängt stopp när så småningom alla barn ska stuvas in igen. De vinkar glatt när de omsider rullar genom körledet över till Norge.
– Moro att det är på gränsen, tycker Jon-Ivar och Britt Ruud.
Men hur går det här ihop? De talar norska, men står på svenska sidan.
– Ja, vi bor i vår sommarstuga på Lervik nu, förklarar de.
Så läste de om konserten och blev intresserade, inte minst för att JonIvar själv sjunger.
– Vi ville manifestera banden mellan Sverige och Norge, säger Martin Rasten när körmedlemmarna vinkat och försäkrat att de snart ska ses igen, innan de gått åt sitt håll in mot Sverige.