Gunilla Håkansson: Hela huset ekade av pojkens gallskrik

Jag var kallsvettig av stress. Yngsta sonen, som vid denna tid närmade sig tre år, skrek som en stucken gris. Inte konstigt, han var förstoppad. Han gillade inte toaletterna på det nya dagiset och detta var konsekvensen.

Vi hade till och med varit på besök hos vårdcentralen och fått lite mikrolax med oss hem, men det var inte lätt ändå. Att kalla huset vi bodde i lyhört var en underdrift. Gallskriken ekade, inte bara i vår lägenhet och i trappan, utan i snart sagt alla lägenheter i hela huset. Då ringde det bestämt på dörren. Utanför stod min granne rakt under, 70-plussaren Briten. Hon undrade helt oskyldigt om hon kunde få låna en kopp socker och höll en tom kopp i handen som bevis för sin önskan. Toaletten låg granne med hallen så jag förklarade problemet för Briten, som med egna ögon kunde se gossen kämpa på sin vita tron, och genast delade hon med sig av sina bästa råd. Men just då lyckades lillen med ett stort plums förlösa den stora klumpen som ställt till det. Jag nästan grät av lättnad och på treåringars vis var pojken sitt vanliga obekymrade jag sekunder senare. Briten försvann hem till sig – utan socker. För det var ju bara ett väldigt smart och artigt sätt att visa civilkurage utan att direkt behöva komma med anklagelser. Som jag älskade Briten för att hon lade sig i! I vårt hus skulle ingen unge råka illa ut så länge hon var hemma och spetsade öronen.

”

Briten ville låna socker – ett smart sätt att visa civilkurage

Det har varnats från olika intresseorganisationer för barns rätt att risken nu ökar för att barnen ska råka illa ut i dessa tider av olika grad av isolering.

Jag hoppas att det finns en Briten i oss alla. Anar du oråd, då ska du utrusta dig med en kaffekopp eller ett decilitermått och ringa på hos den där grannen och be att få låna socker, kaffe eller vad helst du kommer på (Du kan ju ställa koppen utanför dörren i fråga och backa två steg när du ringt på, när det råder pandemi).

Att lägga sig i är att bry sig och värna inte bara barn utan också vuxna och djur som annars riskerar att råka illa ut – oavsett om det råder pandemi eller inte. När samhället, det vill säga du och jag, börjar vända bort blicken och slå dövörat till, det är då det riskerar att gå riktigt illa.

Albert Einstein uttryckte saken väl: ”Världen är en farlig plats att leva i, inte på grund av personerna som är onda, utan på grund av personerna som inte gör något åt det.”