Utebliven beröring är ett borttappat språk
En uppskattande hand på axeln, en tröstande klapp eller en liten vänskaplig knuff – nej, inte nu. Beröring är ett språk som får oss att fungera socialt, men så här i coronatider kan vi inte använda det.
I vanliga fall tänker vi nog inte så mycket på att vi rör vid varandra, men nu när vi inte kan så har vi nog många märkt att något saknas i vår kommunikation, konstaterar Helena Wasling, doktor i fysiologi, som forskar om beröringens betydelse vid Sahlgrenska akademin i Göteborg.
– Hudkänsel är inget vi pratar om, men vi använder beröring väldigt naturligt, säger hon.
Wasling exemplifierar med att den som vill att någon annan ska gå med på något har större chanser att få sin vilja igenom med en vänlig hand på axeln. Den som vill trösta lägger också alldeles naturligt en hand på armen.
Men nu när viruset härjar går det inte.
– Vi har tappat en del av vårt språk.
Vi hälsar lite krystat med armbågar eller höjda händer, och håller avstånd på två meter till varandra.
– Vi älskar våra hälsningsritualer och försöker att ersätta dem med andra.
Beröring är livsviktigt för oss som små, och viktigt för vårt välmående även senare i livet.
– Man vet att massage kan vara smärtlindrande, och att blodtryck och puls går ned av beröring, säger Helena Wasling.
Den vardagliga, kortvariga beröringen är det som får oss att fungera socialt, förklarar hon.
– Den gör att vi känner oss sedda, bekräftade och generösa, och gör att vi är välvilligt inställda och villiga att sträva mot ett gemensamt mål. Den kortvariga, enkla och asexuella beröringen är just för att få det sociala att fungera.
Vi människor behöver helt enkelt varandra, och genom att röra vid varandra känner vi tillit och samhörighet.
– Essensen med att vara människa är att bilda grupper och få dem att fungera. Det gör vi för att en ensam människa inte har kunnat överleva, säger Helena Wasling.
Men coronapandemin har tagit mycket av den där enkla beröringen ifrån oss. Många arbetar hemifrån och träffar inte arbetskamrater annat än digitalt, och de sociala kontakterna begränsas. De flesta äldre sitter isolerade. Frågan är vad bristen på beröring nu gör med oss.
– Den frågan kan man inte svara på ännu. Det här är första gången vi är med om något sådant här, säger Håkan Olausson, professor i klinisk neurovetenskap vid Linköpings universitet.
Men vi kan få veta det på sikt
– flera europeiska universitet har dragit i gång forskningsprojekt om beröring under coronakrisen.
– Där blir Sverige som ett slags kontrollgrupp, eftersom vi inte stängt lika mycket här, säger han.
Värst är det antagligen för dem som är ensamma och saknar nätverk, tror både Håkan Olausson och Helena Wasling.
– Det är nog en väldig skillnad mellan att bo med en familj och att bo ensam, säger han.
Helena Wasling berättar om hur videomöten och digitala verktyg först upplevs som jättebra, men efter ett tag upptäcker människor att något saknas i de sociala kontakterna. De flesta av oss kommer dock inte att ta skada.
– I ett långt liv är det här en kort period, men det är värre för dem befinner sig på kanten, som äldre, eller de med få vänner. De är mer sårbara.
Dessutom upplevs nog själva coronakrisen av många som djupt oroande, och där skulle beröring kunna lindra, tror hon.
– Inte alla, men vissa grupper mår nog dåligt nu. Jag kan tänka mig att vården kommer att få en ökad belastning med patienter som har oro och ångest. Vi med ett socialt nätverk får oss en tankeställare av det, säger Helena Wasling.