Marita Adamsson: Gränsfolket bör manifestera sin samhörighet – och vara virusförsiktigt

Jag ser dem på långt håll. Som en myrstack mitt på bron, mitt på gränsen. Det är en kväll i maj men inte vilken majkväll som helst. För nu är det 2020 och den svensk-norska gränsen något mycket mera än en vit linje mitt på Gamla Svinesundsbron som man går, cyklar, kör eller springer över utan att tänka närmare på den. Uppmärksamheten brukar ligga på den hisnande utsikten.

Men nu är blicken delad. Litet skratt uppmärksammar att Tontämjarnas dirigent Martin Rasten för ett ögonblick tappat balansen och ramlat över på svensk sida. Förbjudet i coronatid – om han inte är beredd att sitta i karantän (fast han får nog egentligen passera, eftersom det handlar om arbete).

Kören får hålla sig på sin sida linjen. Men sjunga ska de – och Martin dirigera.

Det är klart att det på sitt sätt är ett jippo. En drönare flyger kors och tvärs över gränsen och dokumenterar, norsk tv sträcker sin coronalånga mikrofon mot både dirigent och kör. Redan samma kväll ska evenemanget visas i norsk tv.

”Man måste ha litet kul”, säger Martin när han packar ihop sina saker och lovar körmedlemmarna att ”vi ses”.

Det är en manifestation med glimten i ögat. Men den är samtidigt djupt allvarlig. Det är tydligt att kören längtat efter ett möte öga mot öga med sin ledare – han efter kören. I flera år nu har det kommit forskning som visar att just körsång är god för människors psykiska hälsa – sång och social gemenskap i förening. Så det klart att den här vita gränslinjens nya innebörd – ”hit men inte längre” – är kännbar för Tontämjarna.

Och för många andra. Strömstads kommundirektör Mats Brocker har samma morgon sagt till mig att Strömstad försöker förklara sitt speciella läge för regeringen, bland annat visa hur sammanflätade gränsborna är, att vi inte uppfattar riksgränsen som en naturlig avgränsning utan är delar av samma samhälle.

Det känns underligt att stå här vid linjen och veta att jag, om jag skulle vilja, denna kväll faktiskt inte bara kan fortsätta rakt fram och se hur det ser ut vid Svinesundsterrassen, det gamla kaféet som var en internationell samlingspunkt innan nya bron tog över trafikströmmarna, att jag inte heller skulle kunna ta en promenad ner till Gamla färjeläget och fundera över den ännu äldre historien. Och inte kan jag göra allvar av planerna på att någon ledig dag göra en vandring i kultur- och naturmarker kring Halden eller Fredrikstad.

Jag har aldrig upplevt gränsen stängd. Passfrihet och annan frihet är gammal vid svensk-norska gränsen. Jag tyckte det var kusligt redan att det kom krav på id-handlingar för att passera i samband med flyktingvågen 2015, men detta är något helt annat. Tänk, jag hann precis tillbaka från vinterferien utanför Lillehammer innan världen förändrades.

Strömstadssläkten har inte kunnat åka på begravning hos norska anförvanter, vi har skickat minnesgåva istället. Det må vara hänt, men tänk på alla som är vana att träffas mycket ofta. De små gula skyltarna i Bullaren som förkunnar att ”riksgränsen följer bäcken” har ju mest varit kuriosa – och samtidigt alltid fått mig att med stolthet tänka på att gränsen här inte spelar någon roll, att vi är i verklig mening brödrafolk och att Sverige och Norge är ett strålande exempel på att gamla krigstrauman kan läka och ersättas av vänskapliga band.

Människor på ömse sidor om gränsen här har aldrig låtit sig skiljas av den. Jag har hört berättelser om hur man i de sista krigen fick ta soldater från avlägsna delar av länderna till slagfälten, eftersom de lokala inte kunde döda sina grannar och släktingar. När den tyska ockupationen under andra världskriget verkligen stängde gränsen gifte sig som bekant ett norsk-svenskt par stående på en sten i bäcken nedanför Älgafallet, mitt på gränsen. Under samma tid skickades barn i Krokstrand ut för att leka på Idefjordens is – medförande paket med förnödenheter som kunde skjutas över till norska barn. Kors och tvärs över gränsen smög kurirer för motståndsrörelsen och flyktinglotsar.

Nu är det ett virus, inte kriget, som stängt. Strömstad vill gärna övertyga norska regeringen om att det inte är så farligt att resa över till grannbyn. Hur det än går, så kommer det att vara en gemensam uppgift för gränsfolket att upprätthålla försiktigheten. Alltså: socialt avstånd, handtvätt, oavsett land. Men sjunga kan man – om än inte rakt i ansiktet på grannen.