Från våtdräkt till jordgubbsträd
Vad händer när tillvaron vrids ur led? Vad gör en författare när ett virus förlamar samhället? Sitter stilla och skriver? Eller något helt annat? Vi ringde ett par lokala skribenter och frågade hur de har det. Svaren visade sig både skiftande och spännande.
– Jag har just kommit hem från en simtur. Man får ändra vanor, säger Ingalill Andreasson i Hamburgsund.
Hon vågar inte längre åka till simhallen Tumlaren och träna, så hon har köpt våtdräkt och håller sig utomhus.
Med skrivandet är det annorlunda, eller på liknande sätt.
– Jag har inte börjat på något nytt än, eftersom jag kom med en bok förra året. Och nu känns alla idéer litet små att skriva om, när vi lever som i ett krig, säger hon.
Däremot coachar hon andra skribenter, sådana som kommit en bit på sina projekt redan.
– Att vara i ett bearbetningsskede är bra nu. Däremot faller alla normala idéer till marken, särskilt om det ska vara litet roligt.
Men kreativiteten behövs, inte minst i vardagslivet.
– Man får finna andra strategier, som att simma annorlunda eller göra födelsedagsfirande som skogspromenad. Jag firade så med min dotter nyss och fick lära barnbarn att kissa i skogen.
Och så får man tid och orsak att tänka efter.
– Man kan ju tycka att man flängde runt sanslöst mycket förut. Nu får man tid att se blomma efter blomma slå ut här hemma, den ena efter den andra. Nu efterträder äppleblommorna körsbärsblommorna.
Annat är av omständigheterna försatt i vänteläge. Ingalill Andreasson tillbringar normalt delar av vinterhalvåret på den lilla kanarieön La Gomera och hann göra det innan pandemin slog till. Det fick sina konsekvenser.
– Jag har bara hunnit träffa mitt nya barnbarn i Norge en kort stund. Nu har det gått snart sju månader.
Även på andra sätt påverkas hennes tillvaro av Norges stängda gräns.
– Vi har samarbete med Norge om Balkandans, men instruktören är över 70 och åker inte hit.
– Jag saknar det, det håller igång både benen och hjärnan.
I Krossekärr utanför Grebbestad svarar författarkollegan Ingegerd Johansson att hon mår bra och att hon börjar tycka att situationen är intressant, nu efter första chocken.
För det kändes som en chock när jobb efter jobb uteblev och hon själv, 70 i dagarna, befann sig i karantän.
– Jag var med på bokmässan på Winter Word Festival i Strömstad i vintras och efter det fick jag flera jobb, som olika uppläsningar. Nu försvann det ena efter det andra.
Hon hoppas fortfarande på ett evenemang med Strömstads Historieförening i höst, men fem-sex andra framträdanden är inställda.
– Jag sitter i min skrivarlya varje förmiddag, ibland blir det något, ibland inte. Jag har skrivit ett par krönikor för en motorcykeltidning, det gör jag regelbundet. Annars har det inte blivit mycket gjort nu. Coronaoron har varit hindrande. – Det är en så otäck sjukdom. – Men i går började jag skriva på en sak som jag ska lägga ut på hemsidan.
Det blir tankar kring coronans påverkan.
– Man behöver hitta positiva saker, stanna upp och tänka efter. Det är inte givet att man ska fortsätta i den riktning man varit på väg.
– Jag kanske inte ska fortsätta skriva? Jag kanske skulle ta upp krokitecknandet?
– Häromdagen tog jag fram klarinettlådan och skruvade ihop klarinetten. Men det lät inte bra ...
Så berättar hon att hon egentligen inte tycker om klarinettens ljud. Det är saxofon hon skulle vilja spela.
– Jag började spela saxofon närjag fyllde 50. Då jobbade jag på gymnasiet i Strömstad och hade en kollega, Nicklas Faritzon, som var blåsare. Han lärde mig.
Men så ändrades livet. Ingegerd blev sjuk och spelade inte så mycket, Ägaren till hennes lånade saxofon ville ha den tillbaka. Spelandet kom bort.
En god vän som ägde en klarinett men aldrig blåste i den gav den till Ingegerd, men klarinettens ljud är som sagt inte hennes.
Nu har hon börjat titta på Blocket efter saxofoner och hon drar så smått i gamla tåtar från drömmen att se sina historiska Hilmaromaner – om kvinnoöden i Norra Bohuslän – som film.
– Nu har jag ju tid.
Att ha tid betyder också, precis
”
Jäst och dasspapper var alltid slut. Då får man sätta surdeg.
Ingegerd Johansson
som Ingalill Andreasson sagt, en chans att lugnt följa tidens gång. Att vara biodlare hjälper till.
– Jag måste ut och se så bina har något att äta när det är så kallt. Men i går kväll när jag ut med mina stavar såg jag bin i alla möjliga växter.
Och så blir det motorcykelturer med maken.
– Man gör en termos med varm choklad och smörgås med stekt ägg och åker iväg 5-6 mil och fikar. Då har man i alla fall lämnat gårdsplan.
Barnbarnen har hon inte träffat sedan restriktionerna kom.
– Men vi facetajmar.
Det stora 70-årsfirandet, som skulle koordineras med syskonens födelsedagar är inställt.
– Vi tar nog en tur på sjön istället, äter räkor och dricker champagne.
Och i väntan på att få träffas har barnbarnen fått önska sig varsitt fruktträd som planterats vid lekstugan.
Äldsta barnbarnet ville ha ett äppelträd, näst äldsta ett körsbärsträd, det tredje ett plommonträd.
– Den yngste, Jona som är tre och ett halvt, ville ha ett jordgubbsträd.
Naturligtvis finns inte ordet ”omöjligt” när man har lovat, så det blev en ampel i tre våningar från lekstugans gavel.
– Jag tror han fått inspiration från Pettson och Findus. Någon av de där små figurerna som finns med i varje bild har nog något sådant träd. Olika personer lägger ju märke till olika saker i hans bilder.
I Jonas jordgubbsträd har gubbarna har redan börjat mogna.
– Så jag smygäter, erkänner Ingegerd.
Men hon redovisar skörden också. Fruktträden ger samtalsämnen när barnbarnskontakten sker digitalt.
– Klara, som är sju år, sade häromdagen ”vilken god fruktsallad vi kan göra. Sedan.”
Ingegerd ser det framför sig som en scen ur Lena Anderssons bilderböcker om Linnea i trädgården.
Men nu ska hon grädda surdegsbröd.
– Det är också en sådan där coronagrej. Det fanns ingen jäst. Vi fick hjälp att handla men jäst och dasspapper var alltid slut. Då får man sätta surdeg. Jag har tänkt att det är svårt, men det bara det att det tar tid. Jag har bakat på den i flera dagar nu.