Möten i altarskåpet i Skee medeltida kyrka
I Skee medeltida kyrka finns ett altarskåp från 1490-talet. Det är Bohusläns enda – i sin helhet – bevarade skåp, trots radikala renoveringar och tillägg. I tre artiklar med början i dag berättar Karin Askberger historien bakom bilderna.
Från början var skåpet tredelat och hade dörrar som kunde slutas. Vi får tänka bort barockportalerna, överstycket och understycket som tillkom under 1600-talets senare del. Fokus var från början riktat mot berättelserna inne i skåpet och inte på yttre ramverk. Där inne i dunklet kunde man som kyrkobesökare få möta kristenhetens heliga ambassadörer: Jesus på korset, apostlarna och de tolv, för Skee, utvalda helgonen.
När dörrarna öppnades blev dessa små träskulpturer, knappt halvmetern höga, till levande subjekt i mötet med betraktaren. Man får tänka att livskänslan vid den här tiden var insvept i mörkrets och skogarnas ruvande hot. Att då få följa med in i det heligas universum, upplyst av kanske en enda fladdrande ljuslåga, måste ha skänkt trygghet i en värld som var oförutsägbar. Här kunde man föra samtal med de uthuggna bilderna vilka stod i direkt kontakt med Gud. Man åkallade ett helgon, beskrev sina problem för att helgonet i sin tur skulle framföra böner till Gud.
Altarskåpet i Skee kyrka bedöms av konstvetare vara tillverkat i Lübeck. Det är snidat av ek och mäter 2 x 3 meter. Hantverket briljerar framför allt i Golgatascenen i mittpartiet som består av 23 gestalter skurna i hög relief, nära nog som friskulpturer. Av stil och komposition kan utläsas en stark påverkan från den tidens konststjärnor: Herman Rode och Bernt Notke från samma stad.
Jag har här valt ett utsnitt ur den scenen för att möta några som var med i dramat.
Närmast i bild ser vi Maria sjunka ner mot marken, kanske sitter hon på en sten, men hon förlorar blicken och faller nedåt. Maria, madonnan, känns igen på den blå manteln. Se på hennes vänstra hand. Hur den liksom har tappat taget om all mening. Bilden fångar ögonblicket då hon håller på att förlora sitt enda barn. Bakom står aposteln Johannes som fångar upp Maria i fallet – det är ett löfte till Jesus att ta hand om hans mor – liksom den gråtande kvinnan till höger som också försöker hålla upp Maria. Träsnidaren tycks ha velat uttrycka den uppskakade situationen genom veckbildningen i Marias klänning som flyter ut över marken likt ett upprört hav.
Nej, än är Jesus vid liv. En romersk soldat i röd klädnad böjer dramatiskt huvudet bakåt och riktar en lång käpp upp mot honom. Soldaten har just fuktat Jesus läppar med en svamp doppad i surt vin.
Vi upplever hans empatiska blick mot den korsfäste. Började soldaten tvivla? Hade han ”bara” lytt order? Jesus hade dömts till döden för som det hette konspiration mot Rom, som vid den tiden koloniserade Mellanöstern. Var det en rättvis dom? Hade han konspirerat?
Soldatens tvehågsenhet väcker tankar om gränser. Var går gränsen mellan rätt och fel? Vem sätter gränserna?
Bakom den romerske soldaten står en man i luva med ett finger på ögat. Enligt den kristna traditionen är detta Longinus, mannen som nyss stuckit sitt hullingförsedda spjut in i Jesus högra sida. Det blöder kraftigt ur såret. I samma stund som Longinus gett det dödande sticket hade han förlorat synen på ett öga. Nu står han och håller sig på ögat. Konstnären har gett Longinus ett ganska löjligt uttryck, han är plufsig och har dummerns strutliknande huvudbonad. Men blodet som flödar ur den pinade Jesus faller på Longinus öga, berättar legenden, och ger honom synen tillbaka.
Detta gudomliga ingripande visar inte verket. Betraktaren vet.
Den skäggiga mannen som står böjd över en skrivare är självaste Pontius Pilatus, han som i Nya Testamentet omnämns som den som beslutade om Jesus korsfästelse (tolkningarna skiftar).
Pilatus som var förvaltare, typ landshövding, för den romerska provinsen Judéen kände sig starkt påverkad av Jesus stora popularitet bland judarna. Skulle Jesus försöka ta makten från honom? I altarskåpets relief träffas vi av Pilatus patriarkala utstrålning. Stärkt av smädelserna som haglar från folkhopen mot Jesus formulerar Pilatus
anklagelsen. Gesten är både inställsam och maktfullkomlig när han pekar med fingret på skrivarens inskriftsrulle och dikterar anklagelsen.
Skrivaren doppar pennan i sitt bläckhorn och skriver: INRI, Jesus från Nazaret, judarnas konung. Anklagelsen ska spikas upp över hans huvud. Den ömmaste blicken i detta sceneri har Maria Magdalena när hon kramar korsets fot. Medan de flesta uttrycker sorg, förskräckelse och ånger, utstrålar Maria Magdalena styrka när hon ser upp mot sin bästa vän.
Maria Magdalena är en av de åtta kvinnliga helgonen i Skees altarskåp. Smörjelsekruset är hennes attribut. Här är det utformat som ett högt kärl. Hon öppnar det och gör en gest med locket mot betraktaren. Man kan nästa förnimma den örtiga, söta, jordiga doften från oljan.
Maria Magdalena är främst botgörerskan som renar synder men hon åkallas även vid sjukdom. Oljan var medlet hon använde för den rituella reningsprocessen.
I sin ungdom hade Maria mött Jesus och följt med honom ut på vandringar. De blev nära vänner. Hon beskrivs ibland som en skör person men det handlade nog snarare om att hon ägde en känslighet för den själsliga världen. Enligt evangelierna hade Jesus genom exorcism drivit ut ”sju onda andar” ur Maria Magdalena och efter det hade hon själv blivit undergörare, healer som vi säger i dag. Med hjälp av oljor hade Maria till exempel förmåga att överföra läkningens kraft på sjuka människor.
Maria Magdalena smorde Jesus fötter, vilket har misstolkats som en erotisk handling.
Smörjelseproceduren var en helig handling inom kristendomen – med hjälp av olja överfördes andlig kraft. En exklusiv olja som Maria Magdalena använde var Nardusolja. Nardusoljan utvinns ur roten till en ört som växer högt uppe i Himalaya. Oljan var sannolikt mycket dyr.
Först skulle rötterna plockas – de var inte stora – på de oländiga sluttningarna, därefter pressas och renas och hällas på krus som till slut transporterades över hav och öken till handelsplatserna.
Maria Magdalenas och Jesus Kristus gemensamma historia har beskrivits som början till kristendomen. Maria Magdalena var det första vittnet till Uppståndelsen och under 200 år var hon upphöjd till apostlarnas apostel.
När Skee altarskåp skapades hade berättelsen förändrats. Maria Magdalena var den ångerfulla skökan.