Marita Adamsson: Bilderna från USA får det att gå kalla kårar

Rösten låter hes och pressad på youtubefilmen: ”I can’t breathe”. Polisen flyttar inte sitt knä från hans nacke. En stund senare förklaras George Floyd död.

Det har satt Minneapolis i brand. George Floyd är den senaste i en lång rad svarta amerikaner som dött i samband med våld från vita polismän. Och inte det första dödsfallet som skapat demonstrationer som övergår i upplopp. Poliserna som var med vid gripandet av Floyd – som tycks ha varit misstänkt för att betala med en falsk sedel i en affär – har fått sparken. Det som upprör demonstranter och andra i USA är misstanken att det ska stanna vid det:. De vill ha ett åtal för mord.

Jag känner ju inte till alla detaljer i vad som hände, men för att en handling ska vara mord krävs i alla fall i svensk lag att man insett att den handling man utför mot någon kan leda till att denne dör. Det bör ju polisen ha gjort i det här fallet, även om dödsorsaken inte är medicinskt fastställd. Jag föreställer mig att fyra poliser borde kunna hålla en gripen person under kontroll på något annat sätt att just ett tryck mot nacken, om det verkar ge upphov till andnöd.

Det talas – nu liksom många gånger förr – om en rasistisk kultur bland vita polismän. Tyvärr verkar det ligga mycket i det. Hur rensar man i sådant? Medborgarrättsrörelsen under 50- och 60-tal fick bort rasåtskillnadslagarna, men inte alla klyftor i samhället och den ändrade inte helt den gamla förställningsvärld som har sina rötter i slaveriet.

Att så många reagerar så starkt på polisvåld med rasistiska förtecken är därför i grund och botten hoppingivande, men att det leder till krigstillstånd i amerikanska städer är skrämmande. Skrämmande är det också när presidenten hotar med nationalgardet, twittrar om ligister (han menar demonstranterna, inte polisen) och attackerar borgmästaren för att vara en ”svag vänsterradikal” som inte klarar att utöva ledarskap.

Skrämmande därför att han inte i första hand tar upp problemet, att polisen kanske utövar övervåld, inte respekterar människoliv och misstänks värdera olika människoliv på olika sätt, det vill säga ge svartas liv lägre värde. Donald Trump tar istället tillfället i akt att polarisera mera genom att antyda att en borgmästare på vänsterkanten inte klarar att leda staden, medan han själv kan ta i med hårdhandskarna och skapa lugn.

Nationalgardet är verkligen inkallat, av delstatens guvernör. Att snabbt få stopp på våldsamheter kan spara liv. Så långt är det gott och väl. Men det finns också stora risker för upptrappat våld, särskilt som det amerikanska samhället är fullt av vapen och sedan länge blivit alltmera uppdelat och splittrat, medan viljan att verkligen diskutera problem tycks krympa alltmera, till förmån för hätsk polarisering, där man bestämmer för att tro på det ena eller det andra utan nyanser. USA:s president har inte lyft ett finger för att motverka den utvecklingen. Han driver tvärtom på den – och tycks använda även den tragiska händelsen i Minneapolis för att fortsätta med det.

För bara ett par dagar sedan läste jag forskaren och USA-kännaren Linda Strannes krönika i Expressen, där hon beskriver spänningarna i USA – inkluderande tilltagande rasism, misstro mot eliten och ekonomisk katastrof i pandemins spår – som

”en giftig cocktail”, en mix som skulle kunna leda ända till inbördeskrig, trots att hela samhället på något sätt samtidigt bygger på fri- och rättigheter.

Man kan inte gärna se röken, elden och våldet på de bilder som nu väller fram från olika håll som annat än en bekräftelse på att varningen är befogad. Lägger man till det att Twitter härförleden faktagranskade ett inlägg från presidenten själv och visade på att han spred obekräftade rykten, vilket möttes av en presidentorder som syftar till att ge sociala medier minskat publicistiskt skydd – ja, då går det kalla kårar.

Riskerna illustreras just nu så övertydligt i USA och USA har dessutom de långa och – som det verkar obrytbara – banden bakåt mot slaveri och raslagar som tynger och drar. Men det är inte bara i USA som klyftorna växer mellan människor samtidigt som misstro mot både vetenskap, rättssystem och politiskt etablissemang växer, ofta till förmån för karismatiska figurer som vill tillfredsställa längtan hos osäkra människor efter enkla lösningar. Det är bara det att sådana inte finns.