Redo för 145 mil genom Sveriges fjällvärld
Först ser jag det mäktiga röset på Bohusläns högsta punkt. Sedan ser jag Petter Lans. Han sitter i vindskyddet och har släppt fötterna loss ur kängorna efter 27 kilometers vandring.
Rast på Björnerödspiggen. Träningsturen omfattar Bohusledens två första etapper, Strömstad-Högstad (15 km) och Högstad-Krokstrand (13 km)
Björnerödspiggen med sina 222 meter över havet är så högt han kommer här i hemtrakterna. Men anledningen till att han går Bohusledens två första etapper flera gånger i veckan med fullt lastad ryggsäck är ett annat mål: Sommarens vandring för att erövra diplomet för Fjällfararnas Gröna Band, inlandets motsvarighet till paddlarnas Blå Band, det som löper längs svenska kusten från Haparanda till Svinesund. Det gröna bandet går i inlandets fjällterräng.
– Det blir en långpromenad. Han ler förväntansfullt. Långpromenad i sammanhanget betyder minst 145 mil, delvis på leder, delvis i oledad terräng, genom hela svenska fjällvärlden.
Det är det som är grejen. Gröna Bandet startar med att vandraren lägger handen på dörren till Sveriges sydligaste fjällstation, Grövelsjön i norra Dalarna, och slutar med att hen gör på samma sätt på röset vid Treriksröset, där Sverige, Norge och Finland möts. Eller tvärtom, om man går åt andra hållet. Gör man turen på vintern är det istället Vita Bandet på skidor man får diplom för.
I alla fall är detta rutinen när saker och ting är som de brukar. Men det är de inte sommaren 2020. Inte ens den som vandrar i vildmarken och har förbundit sig att inte ta hjälp av motoriserade fordon för att ta sig fram eller att få assistans med att köpa och forsla proviant undgår coronakomplikationer. Efter Abisko går man nämligen normalt en bit på norsk mark och när man väl kommit till Treriksröset brukar man ta båt till Finland och åka vidare söderut med buss. Men består gränsstängningarna under sommaren tvingas fjällfolket till ett för dem onormalt förhållningssätt gentemot annars betydelselösa nationsgränser. Coronareglerna säger därför att det i år är godkänt att lägga handen på Abisko fjällstation istället och hoppa över Treriksröset.
Det tänker inte Petter. Har han kommit så långt är det värt litet extra slit att verkligen ta sig ända fram, tycker han.
– Kan jag inte gå in i Norge tar jag en oledad väg vid Torne träsk genom Försvarsmaktens Raketskjutfält B fram till Treriksröset och sedan söderut igen utan att passera in i Finland.
Ni hör, turen är noga planerad. Det måste den vara. ”Utmaningen kräver både fysisk och mental styrka, liksom ett sunt säkerhetstänk... Svårighetsgraden ska alltså inte underskattas,” står det på bandets hemsida.
– Det sätter alla kunskaper man har på prov. Men jag tycker att jag kan fatta kloka beslut, svarar Petter på min fråga om det inte känns litet otäckt att ge sig ut på detta äventyr ensam.
Turen ger generösa möjligheter för vandraren att själv planera efter egna förutsättningar och önskemål.
– Det här är ingen tävling. Man behöver vilodagar, kroppen kan inte jobba på högvarv varje dag. Jag vill fiska, njuta av naturen och kunna ta andra vägar ibland, inte bara gå från A till B.
Andra vägar kan bland annat handla om att stanna i extra vackra fjällområden och göra toppbestigningar. Han vet redan att han vill se den smältande glaciären i Helags fjällområde på gränsen mellan Härjedalen och Jämtland, kanske ta sig upp någon av topparna på närmare 1800 meter där.
– Jag hoppas att det här tar längre tid än jag tänkt. Jag älskar fjällen, säger han.
”
Jag hoppas att det här tar längre tid än jag tänkt. Jag älskar fjällen.
Petter Lans långvandrare
Planen säger 2 1/2 månad i fjällvärlden, med start 16 juni. I två år har han planerat och idén föddes redan 2017 när han gick Kungsleden mellan Abisko och Hemavan. Det äventyret startade med att han och en kompis ville upp på Kebnekaise. Medan planeringen pågick insåg Petter att han ville gå hela Kungsleden. Då kunde inte kompisen följa med, det tog för lång tid. Så Petter gick ensam, även upp på det som då var Sveriges högsta topp, Syd