För 100 år sedan brandhärjades Karlsgatan
Den 19 juli 1920 var en vacker sommardag. Men vid middagstid slog katastrofen till i Strömstad. Den skulle innebära över 200 hemlösa och ett ekonomiskt dråpslag mot alla som arbetade med badortsnäringen.
Många Strömstadsbor befann sig vid Rådhuset, där domen i ett uppmärksammat rättsfall skulle förkunnas. Skulle den man som befunnit sig på det höga berget i Holkedalen när en kvinna föll eller hoppade ner mot döden fällas för mord eller inte?
Då gick ropet: ”Elden är lös!” En locktång som värmdes över ett spritkök hade antänt en gardin och så stod Karlsgatan i brand.
– Vi vill lyfta fram händelsen och dem som drabbades, säger Karin Hjärling Carlsson, chef för Strömstads museum, 100 år senare.
En studiecirkel har arbetat med branden och på museets bord trängs fotografier som visar en förödelse som för tankarna till krigsfoton.
– Jag trodde först jag såg en bild från Frankrike under första världskriget, men vad gjorde Strömstads kyrka där, säger Strömstadshistorikern Ulf Hansson, vars morfar kan ha varit bland de brandmän som kämpade mot lågorna i de gamla trähusen.
Kyrkan och Stadshuset
reser sig som fond till den utraderade före detta affärsgata som Karlsgatan på den tiden var. Skalden Göran Svenning har skildrat kaoset i dikt och skildrar hur bagare Cavalli räddar kakor och karameller, men inte lyckas bärga ett bröd som bränner fast. Fettet från slakteriet strömmar.
Den nutida trubaduren Fredrik
Lundqvist har spelat in Svennings visa och Ulf Hansson är i färd med att välja lämpliga bilder till vissa verser för att göra ett bildspel.
Planen har varit att på årsdagen 19 juli ha en samling kring brandhistorien på Skagerack, med Ulf Hansson som berättare och Fredrik Lundqvist som sångare. Nu har coronapandemin lagt krokben, både för ett evenemang inne på Skagerack och för de guidningar längs Karlsgatan som varit planerade. Men arbetet med utställningen i museets egen lokal pågår. Studiecirkeln ska tas i mål.
– Vi kan inte ge upp. Om det utåtriktade inte fungerar nu får vi ta i det nästa år och göra något annat nu, säger Karin Hjärling Carlsson.
– Framför allt behöver vi få ut bilderna, säger Ulf Hansson, som har ett rikt bildmaterial, bland annat tidigare opublicerade.
Alltså vänder de blickarna mot digitala möjligheter
– Vi har tänkt använda nätet mera många gånger, men inte hunnit. Nu blir det av, säger Karin Hjärling Carlsson.
Vid bordet med de 100-åriga fotona frammanar så hon och Ulf Hansson en annan bild. Den av en fyraårig pojke, som sitter på stentrappan till det hus som kommit att kallas Krohnhuset, efter juveleraraffären på Karlsgatan. Han är här för första gången, tillsammans med sin pappa, som är läkare i Stockholm och brukar rekommendera sina patienter att söka rekreation i Strömstad. De åkte utan att ha bokat rum i förväg och fann en badortsstad i högsäsong, där det inte var så lätt att finna inkvartering.
Nu har pappa placerat honom här för att hjälpa till med något. Pojken ser röken. Litet högre upp på gatan är det kaos. Snart ska inte bara han och pappa söka tak över huvudet, utan 220 personer stå hemlösa.
På en bild
ser man tåget anlända bakom röken. Fler badgäster är på väg. Många av dem har bokat rum på Karlsgatan. Fotot från järnvägsstationen visar vitklädda sommargäster på väg in mot stan, med blickarna mot röken. Stadsbudet Alfred Simonsson stegar målmedvetet åt andra hållet; han ska hämta deras väskor.
Var de nu ska placeras. I ett slag har turistnäringen råkat i gungning och av den är många beroende: De som hyr ut rum, tvättar kläder, lagar mat och tar ut badgäster på utflykter. Parallellen ger sig av sig självt: Vi står mitt i en plötslig tvärnit för besöksnäringen också denna sommar, 100 senare, nu på grund av ett virus.
För Govert Åhlund på Krohn
husets trappa löser sig logifrågan när hans pappa får erbjudandet att bo på Styrsö. 1920 blir fyraåringens första sommar där, han kommer att återvända varje år i faktiskt nästan 100 år. Govert Åhlund gick bort för ett par år sedan och var Styrsö trogen hela livet.
Men i ögonblicket nu väntar han på sin pappa medan träbyggnaderna störtar samman på ömse sidor om den trånga gatan. Sten Perssons Skrädderi föll ihop över skräddarens skylt, som sedan räddades ur ruinerna.
– Vi har den på vinden. Den är bucklig som bacon, man kan se att den har fått ett helt hus över sig, säger Ulf Hansson. Ett givet föremål i en kommande utställning.
Branden startade där
Emilie Flygare Carléns bror Jan Smith byggt sitt hus, litet högre än alla andras, nära dagens korsning vid Stadsparken och Swedbank. Den stannade inte förrän där Stadsbiblioteket numera ligger.
– Men den hoppade över Holmens gård, säger Ulf och Karin.
Huset med den gamla gårdsmiljön klarade sig genom att man hann hänga upp våta presenningar och finns kvar än i dag.
Studiecirkeln under Åke Sundemars ledning har kartlagt hus för hus och vilka som bodde där, för att sedan dela upp sig och studera Karlsgatan före branden, under branden och efter branden.
Omedelbart efteråt är det letande i ruinerna som gäller. Ulf Hansson lyfter upp ännu ett foto: en man rotar igenom askhögarna, bilden kunde vara tagen efter ett bombanfall.
– Men alla hjälptes åt, gav varandra tak över huvudet. Det var litet som med coronan nu, när alla ville hjälpa till med matkassar och annat, reflekterar Karin Hjärling Carlsson.
Våra blickar riktas
ner mot bilderna igen. Människor försökte rädda vad som räddas kunde och samlade det i parken och där Kaffedoppet ligger i dag. Bland föremålen fanns en pendylklocka som aldrig återfann sin ägare utan hamnade på polisens hittegodsavdelning. Nu hänger den på museet.
– När polisstationen flyttade från Stadshuset till Södra Hamngatan fick vi den. De trodde inte längre att någon skulle fråga efter den, säger Ulf Hansson.
Då hade det gått drygt 50 år.
Att bygga upp
Karlsgatan igen tog också sin tid. Gatan breddades. Pingstkyrkan byggdes. Hur diskussionen såg ut finns det inte mycket uppgifter om, men staden hade nog dragit lärdom av de tidigare stora bränderna 1876 och 1880, säger Ulf Hansson.
Så sent som på 60-talet byggdes Televerkets automatstation inför automatiseringen av teletrafiken i Strömstad 1966.
Och hur gick det nu med domen som Strömstadsborna inte längre intresserade sig för? Den åtalade mannen frikändes. Troligen var det som han sagt, att han och den för honom dittills okända kvinnan hade planerat ett gemensamt självmord. Hon hoppade. Han ångrade sig.
” Men alla hjälptes åt, gav varandra tak över huvudet. Det var litet som med coronan nu Karin Hjärling Karlsson Strömstads Museum