Mali for ivej te Hälle te morran

Mali for ivej te Hälle te morran ida. Bag på pakketällarn på firjulsträkkarn hade ho ett böl me matter.

– De ä sö lättvint där på Hälle fö en vaskar a sjul mattene ti Idefjorn, sa Mali nä ho skrevva over firjulsträkkarn.

No jekk ja in ti skafferit a fyllte opp lommelärka me go drekke, sia jekk ja opp i jolkjällarn a skar en bedde tå en speggekörv.

Fö no hade ja tänkt ma en tur te Hilmer i Kallkjällkas ner ti hemmet i Näsing.

På hemmet i Näsing vara full fart. Sole skinte a alle som kunne stå a gå va ude på gräsbakken. Här vara traktering me kaffe a himbaga buller.

Ja sätte opp solböuve fö a se om ja kunne finn Hilmer.

Joda bortte på en krakk sadd Hilmer ude me e dame. Ho hade hukkle på sa a en rudete stakk.

– Ära häru sedder, sa ja, a dame haru ude me da.

Hilmer jole ett skrattane, asse san: -Ho fanima lötte sa på ma – Siru de, sa ja, hörre ä ho ifrö? – Ho ä ifrö Estlann, sa Hilmer, men har butt i monge år opp i Ördarn, ho kante ett ol svenske, sö ve fämner me nävane.

– Å fanken, sa ja. A den har bare lött sa på da.

– Ja fanken, sa Hilmer. De va sönn atter ja hamna i rävefälla fö monge år sia, ja kan Jonte benötte ma tå grejjene. No blira mest klinning.

Ho ifrö Estlann sadd a gliste a nekka.

– Ja togg me en skvätt a en bedde speggekörv, sa ja. No näu har tännane inne sö gåra väll bra a ede elle?

– Ve går in, sa Hilmer a snöd sa. Ja tykkes de träkker lett.

Inne på rommet hälla ja opp en råsubb te Hilmer, han blängte som e hästevill mär på subben, asse sa:

– Gud jälpet om de hade vort en meter te bönn.