Leif Rogstad
Konstnären Leif Rogstad, Eskilstuna och Koster, har avlidit, 86 år gammal. Närmast anhöriga är döttrarna Mimi och Petra med familjer.
Leif växte upp i norra Bohuslän och upplevde tidigt att för honom var det konsten som gällde.
”Jag kan spränga berg/ Jag kan spränga det mörka berget/ och göra sikten fri till den stora oceanen/ Rakt genom berget kan jag se”.
Så skriver Leif i sin dikt
”En dröm en saga”. Han
SÅG omvärlden, genomträngde sina motiv och hade ofta havet – sitt bohuslänska hav – i blickfånget.
Vi är en grupp i Eskilstuna, som kallas Dantarna, sedan vi under två år detaljläste och diskuterade Dantes
Divina Commedia och Leif och hans hustru Gudrun, död sedan 2013, var med sedan starten för över 30 år sedan. Några av oss har känt Leif mycket längre än så.
En tidig eftermiddag i månaden träffas vi hos varandra och diskuterar under angenäma former bland annat litteratur, idéhistoria, filmer, dagsaktuella ämnen och konst i olika former. Vid de senare tillfällena var Leif i sitt esse – totalengagerad, intensivt gestikulerande, full av åsikter och spännande infallsvinklar.
Vi kommer att sakna hans drastiska, ofta kompromisslösa uttalanden, hans starka integritet och hans envishet. Än var han grubblande, än glättig och skojfrisk. Alltid flydde han det banala och tillgjort konstruerade och kunde i samtal bli så upprörd att skägget stod rakt ut.
När vi på somrarna samlades i hans och Gudruns hus på Sydkoster intensifierades diskussionerna under några dagar i en rofylld miljö med motiven runtom – den lugna och den vilda Kosterfjorden, doften av måra och pors, strandfynden, de vindpinade träden nere vid havet. Vi ser framför oss Leif, när han med sin flakmoppe och ett stort varmt leende hämtade oss vid färjan.
I Leifs konst har vi kunnat följa honom från hans tidiga koloristiska målningar, som vittnar om hans ungdomskontakt med Inge Schiöler, till hans sena verk, präglade av en alltmer livsmätt strävan efter enkelhet. Det sparsmakade och avklarnade. Leifs konstnärsskap skildras i dokumentärfilmen ”Mot enkelhet”, som några av oss gjorde.
Att ha fått lära känna Leif och Gudrun, hans stora kärlek, har givit oss i gruppen mycket och han lever kvar med sin lekfullhet och värme - i humoristiska minnen och tänkvärda ord och i sin konst.